Det här är en text om ADHD kreativitet och medicin – och om hur tankarna sakta lär sig landa.
Jag såg ett program på TV4 om att få diagnos som vuxen.
Ett intressant program – och jag blev en aha-upplevelse rikare.
De pratade om kreativitet och medicinering.
Och här kan jag verkligen se hur det fungerar för mig.
ADHD kreativitet och medicin i morgonens skrivande
Mina bästa och mest betydelsefulla inlägg blir ofta skrivna tidigt.
Ju tidigare jag skriver, desto mer vågat, mer ärligt och mer rent blir det.
Samtidigt hänger trådarna i luften.
Inte riktigt – men nästan.
På morgonen, innan medicinen har börjat verka, får jag ihop saker som egentligen inte hör ihop.
Det är som en soppa där jag slänger i allt på en gång.
Paprikabitarna kokar sönder och när soppan är klar finns de inte ens kvar.
När jag vaknar har jag tusen tankar i en tanke.
Fragmenten av alla tusen tankar blir en fragmenterad tanke som jag inte ens minns att jag tänkt.
Mitt lilla underverkspiller gör att en tanke kan bli färdigtänkt.
Den landar.
Den stannar kvar.
Hela programmet kände jag igen mig i.
Innan jag fick barn jobbade jag jämt och bokade in allt samma dag – i olika delar av landet.
Jag glömde att det tog tid att ta mig mellan platserna.
Jag glömde att förberedelser också är tid.
I orden visste jag hur man gör.
I verkligheten blev det svårare.
Det mesta jag gjort har blivit till i stunden – improviserat, utan karta och utan eftertanke.
När ADHD kreativitet och medicin möts i självkänslan
Jag har haft tur.
Människor runt mig har samlat ihop det som jag tappat.
Människor som haft överseende med mina missar – ibland utan att ens veta om dem.
Missarna har jag ofta upptäckt först hemma, efteråt.
Då har tankarna kommit: jag borde gjort annorlunda.
Men dagen efter var de tankarna borta igen.
Det är sådant som sakta äter på självkänslan.
För mig har ADHD ibland känts som en självkänsledödare.
Kunskap finns – men den stannar inte när den behövs.
Du är mer än trams – om att bli sedd när det gör ont
Med medicinen i kroppen händer något annat.
Kunskaper och aha-upplevelser stannar kvar.
Jag är inte i Kungsbacka i tanken när jag befinner mig i Kungälv.
Känslorna är här.
Nu.
Och jag hinner känna dem utan att behöva agera på framtiden.
Nu känner jag att det blev snurrigt.
Så det är nog dags att sluta.
För mig har ADHD kreativitet och medicin blivit tre delar av samma berättelse om att förstå mig själv.
Lev nu.
Förut har varit – och sen kommer senare.
💭 Reflektion
Det här är en text om att förstå sig själv i efterhand.
Inte med hårdhet – utan med vänlighet.
Och kanske också med en stilla tacksamhet över att tankarna idag får landa.
🌱 AHA – mellan raderna
Du skriver inte bara om medicin.
Du skriver om sammanhang.
Om att få ihop livet så att det inte längre känns som fragment utan som en berättelse.
Känner du igen dig i skillnaden mellan kreativitet före och efter medicin?
💛 Stöd bloggen
Vill du stötta mitt skrivande kan du göra det här:
👉 PayPal Me
Och vill du inte missa nya texter:
👉 Prenumerea /subcribe
Självkänsla växer inte av perfektion.
Den växer av förståelse.
🇬🇧 English version
ADHD, creativity and medication – when thoughts begin to land
I watched a TV program about receiving an ADHD diagnosis as an adult.
It was interesting – and it gave me a quiet aha moment.
They talked about creativity and medication.
And I could clearly see myself in that conversation.
My most meaningful texts are often written early in the morning.
The earlier I write, the more honest, raw and brave the words become.
But the threads are hanging in the air.
Not completely – but almost.
Before my medication starts working, I connect things that don’t really belong together.
It is like making soup and throwing everything in at once.
The paprika dissolves and when the soup is finished, it is no longer there.
When I wake up, I have a thousand thoughts inside one thought.
Fragments of many thoughts become a fragmented thought I don’t even remember thinking.
My little miracle pill allows one thought to become fully formed.
It lands.
It stays.
The whole program felt familiar.
Before I had children, I worked constantly and scheduled everything on the same day – in different parts of the country.
I forgot travel time.
I forgot that preparation is time.
In theory I knew what to do.
In practice it was harder.
Most things I have done were created in the moment – improvised, without a map and without reflection.
I have been lucky.
People around me have gathered what I dropped.
People who showed understanding toward my mistakes – sometimes without even noticing them.
I often saw the mistakes only afterwards, at home.
Then came the thoughts: I should have done differently.
But the next day those thoughts were gone again.
That slowly eats at self-esteem.
For me, ADHD has sometimes felt like a quiet self-esteem killer.
Knowledge exists – but it does not stay when needed.
With medication something shifts.
Insights remain.
I am not mentally in another city when I am physically here.
My feelings are here.
Now.
And I can feel them without reacting to a future that has not happened.
Now I feel the words becoming tangled.
So it is time to stop.
Live now.
Before has been – and later will come.
💭 Reflection
This text is about understanding yourself afterwards.
Not with judgment – but with gentleness.
And maybe with gratitude that thoughts can finally land.
🌱 Between the lines
This is not only about medication.
It is about coherence.
About life shifting from fragments into a story.
💛 Support & subscribe
Det är inte tankarna som är för många –
det är bara att de pratar samtidigt.
Lämna ett svar