Det här är ett äldre inlägg från arkivet. Skrivet 2009, när jag var ny i både diagnos och förståelse. Texten får stå kvar som den är – som ett tidsdokument över hur det kändes då.
👉 Read this post in English
När man har ADHD menar man ofta att man till viss del lider av hyperaktivitet.
Lider och lider.
För mig har den här hyperaktiviteten varit positiv. Sedan jag blev vuxen alldeles för tidigt har jag sett den som en tillgång i mitt liv – även om jag i efterhand kan se vilka problem den också kunde föra med sig.
Hyperaktiviteten har en orsak i hjärnan, förklarade min läkare för många år sedan. Det handlar om att en del av hjärnan inte är riktigt vaken.
Det är ett problem. För om en del av mig sover, behöver jag kompensera genom att röra på mig. Eller få igång min omgivning, så att jag blir stimulerad och inte somnar.
Innan Concerta var jag inte medveten om detta.
Jag hoppade upp ur sängen redan klockan fem på morgonen. Hade morgondamp, enligt min make – som i och för sig var glad över min energi.
Min energi gjorde att han slapp städa, skicka barnen till skolan, rensa ogräs, dammsuga och allt annat. Problemet var mer av störningskaraktär.
För hur kul är det att vakna till dammsugarsurr eller hysteriska anfall, när jag utan en enda reflektion fick ett vansinnesutbrott för att det inte blev som jag tänkt? Om saxen inte låg där jag bestämt. Om barnen försov sig. Om stress uppstod.
Stress är inget jag fixar. Ingen stress överhuvudtaget.
När jag hamnar i stress blir det kramp, yrsel och röra. Eller blev, ska jag kanske säga. För idag utsätter jag mig inte för sådana situationer.
Hmm. Det blev lite väl ambitiöst.
Mer korrekt är att säga: idag, med Concerta och med insikter som fortfarande gör ont, försöker jag påverka stressituationer och undvika att hamna i dem.
Ännu en gång ser jag att jag seglat iväg från ämnet. Ytterligare en insikt som jag jobbar på.
Det jag egentligen ville säga med detta inlägg var att idag, med Concerta, sover inte den delen av hjärnan. Och idag vet jag fysiskt hur det var varje dag innan Concerta.
Tar jag inte min tablett på morgonen är det, utan undantag, så att jag är hyper-hyper fram till klockan tolv. Efter tolv är jag mer död än levande och blir tvungen att sova middag i flera timmar.
Innan Concerta låg jag jämt och sov middag – något som min gamla farmor lärde mig redan som liten.
Undrar vad hon hade…
Min farmor vaknade klockan fyra varje morgon och redan innan klockan nio hade hon duschat, polerat, dammat, tvättat alla golv och sulor på alla skor. Men de dagar och veckor jag var där fanns en regel: upp tidigt, städa, fixa, laga mat – och klockan tolv sa hon alltid:
”Nu sover vi lite middag.”
Jag tror inte att min farfar innan 67 års ålder visste hur man överhuvudtaget fick igång dammsugaren.
Idag, med Concerta, har jag dammråttor – ibland stora som hus. Ibland blir det korv och mos till middag. Bokhyllan har överlevt utan att dammas, stickorna ligger där jag la dem för länge sedan och mina tavlor och oljefärger ligger tyvärr orörda.
För det är väl det som är det negativa med Concerta: kreativiteten dör och sipprar ut i tomma intet.
Det positiva med ADHD är just kreativiteten – om man i sitt tillstånd har förmågan att få fram den.
Än så länge skriver jag min blogg, även om det blivit mindre och mindre med Concerta.
ADHD är för mig kreativitet och skapande.
Men också trötthet och frustration – och insikter som jag inte hann med i mitt ADHD-tillstånd.
Insikt gör ont. Och ont igen.
43 år och nyfödd inom det området.
Så känns det i alla fall. För innan min diagnos hade jag inte tid, eller förmåga, att stanna upp och reflektera över vilken del jag själv hade i att det blev som det blev.
Det har jag idag. Tyvärr.
Idag är jag medveten om att jag har en del i det som blev. Mitt ärliga svar gjorde att jag trampade någon på tårna. Det hade jag inte tid med innan. Jag såg det inte. Jag förstod det inte.
Det gör ont idag, när jag nu är tvungen att lära mig nya erfarenheter – som nyfödd, i en 43-årig kropp.
Reflektion
Att läsa gamla texter är att möta sig själv utan facit.
Det är inte alltid bekvämt – men ofta ärligt.
Lev idag. Gårdagen vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
👉 https://malix.se/prenumerera/
Stöd skrivandet (valfritt)
Om du vill stötta mitt skrivande finns möjlighet via PayPal:
🇬🇧 English – extended version
This text was originally written in 2009, at a time when I was newly diagnosed with ADHD and still learning what medication with Concerta meant for my body, my energy, and my sense of self.
For a long time, hyperactivity had been my normal. I woke early, full of energy, moving fast through the mornings. My body compensated for a part of the brain that never fully rested. I cleaned, organized, created, and lived at high speed. It was exhausting for others at times, but for me it was survival.
Stress, however, was something I could not tolerate. When stress appeared, my body reacted with tension, dizziness, and inner chaos. Looking back, I understand how much energy was spent just trying to stay awake, present, and functioning.
With Concerta, something changed. A part of my brain that had always felt half-asleep finally woke up. The extreme highs and crashes softened. I no longer needed to sleep through the afternoons. My body became calmer, more regulated.
But that calm came with a cost. Creativity faded. The intense drive that once fueled my making, writing, and constant movement became quieter. Insight arrived instead — and insight can be painful. To suddenly see one’s own role in conflicts, misunderstandings, and mistakes later in life is not easy.
At forty-three, I felt like a beginner again. A newborn in understanding myself. Learning to reflect, to pause, to carry responsibility for my own reactions — things I had never had the time or capacity to do before.
This text is not a conclusion. It is a moment in time. A record of what it felt like to stand between energy and exhaustion, creativity and calm, relief and grief. It remains here as part of my archive — honest, unfinished, and true to who I was then.
Subscribe: https://malix.se/prenumerera/
Support: PayPal me
Lämna ett svar