När ansvar på arbetsplatsen saknas uppstår konflikter, tystnad och osäkerhet.
🇸🇪 Svenska | 🇬🇧 English below
🇸🇪 Svenska
Arkivinlägg – varsamt redigerat men med samma röst.
Read this post in English → /workplace-responsibility-and-courage/
Min röst låter som om jag druckit whisky i flera dagar.
Kanske passar det.
För det här är inte ett mjukt ämne.
Två öar i samma arbetsgrupp
Tänk en arbetsplats.
Två personer går inte ihop.
De står på varsin ö.
Runt dem finns kollegor som gör allt för att inte hamna i elden.
Ena stunden är man hos den ena.
Nästa stund hos den andra.
Alla vet.
Även chefen vet.
Men ingen säger något.
Chefen som vill vara omtyckt
Chefen ogillar konflikter.
Vill vara en i gänget.
Vill att personalen ska känna:
“Vi har en bra chef.”
Men en chef är inte anställd för att bli omtyckt.
En chef är anställd för att se till att arbetet blir utfört –
på bästa sätt, för verksamhetens bästa.
Det är uppdraget.
Inte att lyssna på skitprat.
Inte att vara kompis.
Utan att ta ansvar.
Ansvar på arbetsplatsen handlar inte om att vara omtyckt, utan om att våga vara tydlig.
Gilla läget – samarbeta ändå
Man behöver inte älska sina kollegor.
Men man behöver samarbeta.
Och om det skaver?
Då är min uppgift att:
- Lyssna
- Sätta gränser
- Säga vad som händer i mig
Inte prata om Kalle.
Prata med Kalle.
“Jag blir stressad när pappren ligger kvar.”
“Jag behöver bli klar.”
“Hur mår du?”
Det är vuxenarbete.
Men ensamheten är en del av uppdraget – det är därför ledarskap också kräver mod.
Mobbning börjar hos vuxna
Vi har lagar mot mobbning i skolan.
Men hur ska vi få barn att sluta
om inte ens vuxna vågar vara vuxna?
I vissa arbetsgrupper finns alltid en syndabock.
Någon som gruppen kan trycka ner
för att själva känna sig större.
Men vi blir inte större.
Vi blir mindre.
Ansvar på arbetsplatsen börjar i spegeln
När jag kommer hem
och ser mig i spegeln
ska jag kunna säga:
Jag gjorde mitt bästa idag.
Jag tog ansvar.
Jag lyfte – istället för att trycka ner.
För om jag inte gjorde det
så är jag också en del av problemet.
För mig börjar ansvar på arbetsplatsen i spegeln.
Barn gör som vi gör
Vi kräver att barn inte ska mobba.
Men barn gör inte som vi säger.
De gör som vi gör.
Så länge vi inte kräver det av oss själva
kan vi inte kräva det av dem.
Jag kan inte förändra någon annan människa.
Men jag kan förändra mig.
Det är egentligen väldigt enkelt.
Så varför är det så svårt?
När vi talar om ansvar på arbetsplatsen talar vi egentligen om mod.
📎 Förord – en text från då
Det här är ett äldre inlägg.
Jag skrev det i en tid då frustrationen över vuxnas konflikträdsla skavde hårt.
När jag läser det idag ser jag samma sak –
men med lugnare blick.
Budskapet står kvar:
ansvar börjar hos mig.
💬 Fråga till dig
När du är på jobbet –
bidrar du till värme eller till kyla?
Om någon i gruppen hamnar utanför –
är du den som tittar bort,
eller den som bjuder in?
Och om du är chef –
är du modig nog att vara tydlig,
även när det kostar att inte bli omtyckt?
✨ AHA – mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om Kalle.
Inte om chefen.
Inte om konflikter.
Det handlar om spegeln.
Om modet att stå där på kvällen
och veta att jag gjorde det jag kunde
för att bidra till något bättre.
Texten avslöjar något om mig.
Jag har alltid lagt ansvaret hos vuxna –
och hos mig själv.
Inte för att skuldbelägga,
utan för att jag vet att barn lär av oss.
Det är inte ilska som driver den här texten.
Det är en längtan efter mognad.
Och kanske också en frustration över
hur enkelt det egentligen är.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Workplace, Responsibility and the Courage to Be Adult
🇬🇧 English
Läs detta inlägg på svenska → /arbetsplatsen-ansvaret-och-modet/
This is an archive post — carefully edited, but still carrying the same voice.
My voice sounds like I’ve been drinking whisky for days.
Perhaps that fits.
Because this is not a soft subject.
Two Islands in the Same Workplace
Imagine a workplace.
Two people do not get along.
They stand on separate islands.
Around them are colleagues doing everything they can not to step into the fire.
One moment loyalty shifts toward one side.
The next moment toward the other.
Everyone knows.
Even the manager knows.
But no one says anything.
The Manager Who Wants to Be Liked
The manager dislikes conflict.
Wants to be “one of the team.”
Wants employees to say:
“We have a good boss.”
But a manager is not hired to be liked.
A manager is hired to ensure that the work gets done —
in the best possible way, for the sake of the organisation.
That is the assignment.
Not gossip.
Not friendship.
But responsibility.
You Don’t Have to Love Your Colleagues
You do not have to love your coworkers.
But you do have to cooperate.
And when it feels uncomfortable?
My responsibility is to:
- Listen
- Set boundaries
- Speak from my own experience
Not talk about Kalle.
Talk to Kalle.
“I feel stressed when the paperwork remains.”
“I need to finish my part.”
“How are you?”
That is adult work.
Bullying Starts With Adults
We have laws against bullying in schools.
But how can we expect children to stop
if adults do not dare to act like adults?
Some workgroups always need a scapegoat.
Someone to push down
so others can feel taller.
But we do not become taller.
We become smaller.
The Mirror
When I come home
and look at myself in the mirror
I should be able to say:
I did my best today.
I took responsibility.
I lifted instead of pushing down.
If I didn’t —
then I am part of the problem.
Children Do What We Do
We demand that children do not bully.
But children do not do what we say.
They do what we do.
As long as we do not demand more of ourselves,
we cannot demand more of them.
I cannot change another human being.
But I can change myself.
It sounds simple.
So why is it so hard?
💬 Question for You
At work —
do you contribute warmth or distance?
If someone in the group starts to drift outside —
are you the one who looks away,
or the one who invites them back in?
And if you are the manager —
are you brave enough to be clear,
even when it costs you being liked?
✨ AHA – Between the Lines
This post is not really about Kalle.
Not about the manager.
Not about conflict.
It is about the mirror.
About the courage to stand there at night
and know that I did what I could
to contribute to something better.
The text reveals something about me.
I have always placed responsibility with adults —
and with myself.
Not to blame,
but because I know that children learn from us.
It is not anger that drives this text.
It is a longing for maturity.
And perhaps also a frustration
over how simple it really is.
🔔 Upptäck mer från Malix.se
Vill du läsa fler texter om ansvar, skola och vuxenmod?
Prenumerera så får du nya inlägg direkt i din inkorg.
Jag har skrivit tidigare om hur vuxnas ansvar påverkar barnens vardag i skolan.
→ Länka till ett tidigare skol/ADHD-inlägg.
I Sverige regleras arbetsmiljö och kränkande särbehandling i Arbetsmiljöverkets föreskrifter.
→ Länka till arbetsmiljöverket.se
Lämna ett svar