Att vara mamma med ADHD innebär ibland att leva med dimma – inte bara i septembermorgnar utan också i minnen, samvete och tankar om barnens uppväxt. Septemberdimman ligger tjock när barnen går iväg tidigt och jag sitter kvar med eftertanken.
Septemberdimman ligger tjock på morgonen.
Septembertrötta barn möts tidigt, för att sedan vara borta hela dagen. Jag möter dem en stund på kvällen igen.
Vart tar alla år tillsammans med barnen vägen?
Allt vi skulle göra.
Allt vi inte gjorde.
Allt känns så långt borta.
Rädsla och lite oro inför framtiden smyger sig på.
Vad finns framför mig?
Känslan av att en period snart är historia är tydlig. En period som ändå klarades ut.
Hade jag vetat tidigare, så hade jag kanske gjort annorlunda när mina barn började skolan. Men då visste jag inte. Jag anade bara. Och jag trodde att det var min dumhet som syntes – inte mitt funktionshinder.
Idag är jag kilovis klokare. Klokheten vilar i mig och i mina tankar.
Kanske är allt som varit till för att klokheten ska visa sig i framtiden.
🌫️ När historien gör ont
Vissa dagar gör historien ont. Idag är en sådan dag.
Tankarna om förr gör ont, trots att jag nu har facit lite i handen.
Är det ADHD-tankarna som gör ont?
Är det samvetet som knackar på en tidig morgon?
Min son är nästan vuxen. Hans stig har varit slingrig, men vi har ändå tagit oss hit. I somras bytte han riktning – från datornörd till målare. Det är bättre att hitta sin väg nu än som jag gjorde, 25 år gammal, på väg in i vuxenlivet utan karta.
💛 Att vara mamma med ADHD – att duga ändå
Mamma med ADHD – att duga trots gympapåsar och glömda mössor
Vid 27 fick jag min son. Jag pluggade, skiljde mig, orkade inte nå ända fram med studierna. Blev ensamstående mamma. Gravid igen. Ensamstående mamma till två.
Vi har varandra. Och jag vet att mina barn kan komma till mig om det verkligen gäller. Inget är för dumt eller för farligt för att mamma ska lyssna.
Det säger mig att jag varit en bra mamma. En mamma som duger.
Även om gympapåsar, matsäckar och mössor ibland blev paniklösningar.
Idag vet jag att det inte handlade om lathet. Det handlade om min oförmåga att hantera mitt funktionshinder utan strategier. Jag såg andra saker – det var där mitt fokus låg.
Att vara mamma med ADHD har ibland inneburit paniklösningar och glömda detaljer, men aldrig brist på kärlek.
🌱 Ältande tankar och att släppa taget
Dessa tankar möter nog många mammor om vi vågar möta vår sorg. Skillnaden för mig är att ADHD gör att samvetet ibland fastnar i ältande: gympapåsar, missade tider, glömda mössor.
Här skulle min KBT-terapeut säga:
Stoppa. Acceptera. Observera. Lämna.
Varför skriver jag alla dessa ord?
Kanske finns inga svar.
Allt behöver inte ha svar.
Viktigheten ligger i att se orden framför mig. Att få dem ur mig.
Min vän förlöste en trumma i helgen. Jag förlöser orden.
Ännu ett inlägg har blivit till.
Ännu ett inlägg med massor av ord.
Idag tillsammans med Nationalteatern.
🌾
Lev idag, just nu. Historien finns där – men nuet är där livet händer.
💭 Reflektion
Mammaskapet lämnar spår som aldrig riktigt försvinner.
Men kanske är det inte perfektionen barnen minns – utan närvaron, lyssnandet och tryggheten.
🌫️ Mellan raderna / AHA
Texten bär en stillsam sorg över det som inte blev, men också en varm insikt:
att kärleken räckte, även när strategierna saknades.
👉 Jag är inte lagom – jag är jag
👉 Att leva med ADHD som vuxen – mer än en släng
🇬🇧 September fog – when children grow and memories linger
September fog hangs thick in the morning.
Tired children leave early and return late. Years slip by quietly.
Looking back, I wish I had known more when my children started school. I thought it was my own failure – not my neurodivergence.
Now I carry wisdom shaped by experience. Some memories hurt, but they also shaped who I am as a mother.
My son is nearly grown, finding his own path. The journey wasn’t straight, but we made it here.
Being a mother with ADHD meant forgotten gym bags and missed details, yet love and presence remained. My children know they can always come to me.
Writing these words is my way of releasing what lingers.
Some questions have no answers – and that’s okay.
🌾
Live today, right now. The past exists, but life unfolds in the present.
💛 Vill du stötta mitt skrivande?
Om du uppskattar det jag delar får du gärna stötta mitt arbete.
Tack för att du läser.
📩 Prenumerera på bloggen
Få nya inlägg direkt i din inkorg:
Lämna ett svar