ADHD och fantasi kan ibland vara en räddning när verkligheten känns begränsad – när kroppen protesterar, ljuset svider och sommaren känns långt borta. Då bär fantasin mig dit jag längtar.
Ibland är verkligheten begränsad – kroppen protesterar, ljuset svider och sommaren känns långt borta.
Då bär fantasin mig dit jag längtar.
Under en period krånglade mina ögon och ljuset blev svårt att möta. Den här texten skrevs mitt i den tiden.
Idag ska mina ögon pinas igen.
Nu börjar jag bli van, men trots vanan blir mina tankar olustiga.
Den där salvan som ska till innan de mäter trycket i ögonen – usch, den är allt annat än behaglig.
Den svider rejält.
Mascara i ögat är en skön upplevelse i jämförelse med salvan.
Solen skiner från en klarblå himmel idag.
Perfekt badväder, om jag hade kunnat köra bil.
Det kan jag tyvärr inte, så en filt i trädgården får duga för barnen.
För egen del lär det bli inomhus, med neddragna persienner.
Jag längtar tills mina ögon klarar solljuset igen, så att den underbara solen kan smeka mitt skinn.
Jag är blek – den bränna jag skaffade mig för några veckor sedan är redan ett minne ur historien.
Livet känns orättvist.
Jag som älskar sommaren kan inte vara ute i den.
Jag som lever för sommaren, jag som längtat sedan september.
Jag får inte njuta av värmen, solens strålar och svalkande bad.
ADHD och fantasi som vila
Men sommaren finns här inom mig.
I tankarna flyter jag på en våg, ligger på en klippa vid havet och upplever kärlek till livets kryddor. I fantasin värmer solen lika mjukt som alltid.
Havet rör sig långsamt under mig, vinden luktar salt och sommaren är inte längre något jag saknar – utan något jag bär.
Och kanske är det så vissa dagar ska levas.
Inte i det som är möjligt, utan i det som fortfarande känns.
Det är en av fördelarna med ADHD – alla dagdrömmar som kommer utan ansträngning.
ADHD blir i de stunderna en tillgång.
Fantasin berikar, och i de ögonblicken känns livet lustfyllt.
Ibland är fantasin inte en flykt – utan en plats att vila i.
© Malix
Det är en av fördelarna med ADHD – något jag också skriver om i Vardag ADHD och närvaro.
🔗 Ett Onsdagens bibliotek-inlägg
Ögontrycket mäts regelbundet, något du kan läsa mer om hos 1177.
Sometimes reality is limited – the body protests, the light stings, and summer feels far away.
Then imagination carries me where I long to be.
For a period, my eyes were struggling and the light became difficult to face.
This text was written in the middle of that time.
Today my eyes will be tested again.
I am starting to get used to it, but despite the routine, my thoughts grow uneasy.
That ointment they use before measuring the pressure in my eyes – it is anything but pleasant.
It burns intensely.
Compared to that, getting mascara in your eye feels almost comfortable.
The sun is shining from a clear blue sky today.
Perfect weather for a swim — if I had been able to drive.
Unfortunately, I cannot. A blanket in the garden will have to do for the children.
As for me, it will probably be indoors, with the blinds drawn.
I long for the day when my eyes can handle sunlight again — when the beautiful sun can gently touch my skin.
I am pale now. The tan I gained a few weeks ago has already faded into memory.
Life feels unfair.
I who love summer cannot be outside in it.
I who live for summer, who have been longing for it since September.
I cannot enjoy the warmth, the sun’s rays, the cooling swims.
But summer still lives within me.
In my thoughts, I float on a wave, lie on a cliff by the sea, and feel love for life’s small spices.
In my imagination, the sun warms me just as softly as always.
The sea moves slowly beneath me, the wind smells of salt, and summer is no longer something I miss — but something I carry.
And maybe that is how some days are meant to be lived.
Not in what is possible, but in what is still felt.
It is one of the gifts of ADHD — all the daydreams that come without effort.
In those moments, ADHD becomes a strength.
Imagination enriches life, and for a while, everything feels alive and joyful.
Sometimes imagination is not an escape — but a place to rest.
© Malix
Lämna ett svar