Tacksamhet över synen är det jag känner i dag. Efter några dagar av oro och suddig blick fick jag tillbaka mitt klara seende – och med det lugnet.
🇸🇪 Svensk version 🇬🇧 English version
Ett underbart besked idag.
Några dagar till med en sort ögondroppar – sedan är jag frisk för den här gången. Härligt!
Jag fick tillbaka min syn runt ett-tiden i dag. Diset lättade och plötsligt såg jag igen.
Just nu känns livet härligt och fantastiskt.
Solen gör fortfarande ont, men solglasögon fungerar ju att använda. Och det räcker.
Tacksamhet över synen när rädslan släppte
Jag känner en djup tacksamhet över att mina ögon fungerar igen. Ångesten över att förlora min syn har släppt.
Dessutom var läkaren i dag lite annorlunda än de andra. Han förklarade tydligt hur det fungerar och varför synen blir så försämrad. När någon tar sig tid att förklara blir rädslan mindre.
I morgon väntar en ny prövning – ett tandläkarbesök.
Hmm … vi får se hur det går. :/
Men just nu är jag bara tacksam.
Den här tacksamheten över synen är svår att beskriva. Först när något hotas förstår man hur självklart det egentligen är.
Kanske är det så livet är.
Det svänger snabbt mellan oro och lättnad, mellan mörker och ljus.
I går satt rädslan tätt i bröstet.
I dag andas jag friare.
Det är märkligt hur skör synen känns när den hotas – och hur självklar den är när den fungerar.
Vi märker först värdet när något håller på att försvinna.
Kanske är tacksamhet inte något stort och högtidligt.
Kanske är det bara att sitta still en stund och känna:
Jag ser.
Jag andas.
Det räcker just nu.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
I ett tidigare inlägg om ADHD och fantasi skrev jag om hur fantasin bar mig när ljuset gjorde ont.
Jag har också skrivit om vardag och närvaro i Vardag ADHD och närvaro.
© Malix
Wonderful news today.
Just a few more days with one kind of eye drops — and then I’m well again, at least for this time. What a relief.
I got my sight back around one o’clock today. The haze lifted, and suddenly I could see again.
Right now, life feels beautiful and light.
The sun still hurts, but sunglasses work — and that’s enough.
I feel deep gratitude that my eyes are functioning again. The anxiety about losing my sight has faded.
Today’s doctor was also different from the others. He explained clearly how it works and why my vision becomes so impaired. When someone takes the time to explain, fear softens.
Tomorrow brings a new challenge — a visit to the dentist.
Hmm… we’ll see how that goes. :/
But for now, I am simply grateful.
Maybe that is how life moves.
Quickly between worry and relief, between darkness and light.
Yesterday fear sat tight in my chest.
Today I breathe more freely.
It is strange how fragile sight feels when it is threatened — and how natural it seems when it works.
We often notice the value only when something is about to slip away.
Perhaps gratitude is not something grand.
Perhaps it is simply sitting quietly and realizing:
I can see.
I am breathing.
That is enough for now.
Yesterday rests in history.
Tomorrow waits somewhere ahead.
But right now — this is where life happens.
© Malix
Lämna ett svar