Veckans reflektion handlar om en vecka som rymt både ryggvärk och stillhet, små rymningsförsök från katten och stora tankar på insidan. En ny fredag är här, och jag märker hur livet pågår mitt i det enkla – i köttbullarna, i drömmarna, i samtalen jag har med mig själv och andra.
Read this post in English ->Friday Reflection – Everyday Life and Quiet Insights
Närvaro & Samtal – om du vill läsa mer eller boka en tid:
https://malix.se/narvaro-samtal-boka/
(en mjuk plats att landa, aldrig ett måste)
Veckans reflektion – vardagen där allt faktiskt händer
Veckan har rymt både ryggvärk och lugn.
I måndags gjorde jag 180 köttbullar och 5 kilo müsli, och det känns i kroppen än. Samtidigt har jag börjat lyssna mer på vad min kropp säger, som om den försöker berätta något jag missat i många år.
Och så blev jag gammelmoster i går.
Livet fortsätter växa, förgrena sig, mitt i allt annat som händer.
Kattliv och gamla yrkesreflexer
Alfred kom i onsdags – och självklart smet katten ut.
En utekatt är alltid en utekatt, även när han inte får vara det. Medicin gillar han inte, och maten slinker ner först efter lite övertalning.
När jag och lillkillen tog på honom sele och koppel för att gå ut tjurade han mest.
Tills han i ett ögonblick av ren katt-akrobatik gjorde en dubbel bakåtvolt, krängde sig ur kopplet och stack.
Han avvek.
Samma sinnen – nya tassar
När jag stod där och såg katten ta sin chans att rymma slog det mig hur bekant känslan var.
Genom hela mitt yrkesliv har jag arbetat bredvid avvikelser och rymningar – det där ögonblicket när luften ändrar sig och man intuitivt vet:
”Nu händer det.”
Samma sak hemma nu.
Kattens svans, tempot, blicken mot dörren – jag kände igen alltihop.
Man lär sig att ligga före, läsa situationer innan de blir situationer.
Och ändå lyckades han.
Men precis som så ofta i livet…
kom han tillbaka.
Det finns något här hemma – något i väggarna – som bjuder på trygghet, förutsägbarhet och värme.
Och det är kanske just det som gör att man hittar hem igen, oavsett om man har tassar eller två ben.
Vinghästen – och kreativiteten som växer
Förra helgen tog jag tag i Vinghästen igen.
Den börjar bli klar nu. Den växer, rör sig, andas. Jag vet ännu inte om den ska flyga in på ett bokförlag eller få bo här på bloggen – det jag vet är att den här boken kommer inte att vara gratis. Det ligger många timmar, mycket hjärta och tydlig pedagogik i den.
Och det blir en serie.
Idéer till nästa bok har redan börjat viska.
Och någonstans mitt i skapandet märker jag hur veckans reflektion landar djupare i mig än bara orden jag skriver.
Veckans reflektion om drömmar och den lilla flickan
Den här veckan har drömmarna visat sig mer än vanligt.
Som om de vill något. Som om de ger mig svar direkt inifrån.
Den lilla flickan, hon som länge stått bakom mig, börjar ta sin plats.
Hon sover mer nu, tryggare, för hon vet att det är jag som styr skeppet.
Det är en märklig, mjuk känsla — som att landa inuti sig själv.
Veckans reflektion – om lycka och mellanrum
Jag och maken pratade om lycka häromkvällen.
Om hur lätt det är att lura sig själv:
”När jag gör det där, då blir jag lycklig.”
”Om bara det händer…”
Men lyckan bor inte i framtiden.
Den bor i mellanrummen.
I nuet.
I allt det där man inte hinner se när man går runt och väntar.
Lycka är de där små stunderna när tiden stannar, när något mjukt landar på insidan, när man ser att man faktiskt lever mitt i allt som är.
När dagen vände – och jag valde en mjukare känsla
Efter en morgon som gick lite på snedden märkte jag hur kroppen bar på irritation och trötthet. Men istället för att låta den känslan forma hela dagen valde jag något annat. Jag stannade upp, tog kaffe och en film och gav mig själv tid att landa. Det blev som ett inre skifte: jag behöver inte bära med mig morgonen in i resten av dagen.
Lillkillen hade redan planer i stan, och därför åkte vi dit. Medan han gjorde sitt passade jag och maken på att göra något fint av tiden. Han stannade till efter jobbet, och det blev en liten spontan date på tu man hand. Vi åt turkiskt på Torp och lät dagen bli mjukare.
Innan dess hann jag gå in på Lindex där det var 30 % rea. Jag hittade några plagg som kändes bra – inte för att trösta mig själv, utan som en påminnelse om att jag också får välja mig. När lillkillen var klar hittade jag dessutom en märkesjacka på Stadium Outlet som han verkligen ville ha.
Han sa:
“Carina, du kan verkligen köpa kläder.”
Och jag skrattade och svarade:
“Ja, jag har ju handlat med ungdomar hela livet – det är nästan en merit vid det här laget.”
Det blev en fin dag. Inte för att den började bra, utan för att jag valde en annan riktning.
Idag – pepparkakshus, julgodis och minnen
Idag ska jag hämta Alfred.
Vi ska göra pepparkakshus och julgodis. Min före detta kollega hade ett recept på cornflakeskakor – och genom att baka dem här hemma får hon vara med en stund igen.
Jag saknar mina kollegor.
Det har blivit tydligt den här veckan. Jag gav upp världens bästa jobb, världens bästa kollegor och världens bästa ungar när jag sa upp mig.
Men jag ser också att heltidsjobb aldrig hade gått, inte nu.
Lillkillen behöver mer än jag hade kunnat ge om jag försökt hålla ihop allt samtidigt.
Frågor till dig som läser
- Vad har din vecka lärt dig?
- Var bor lyckan för dig – i framtiden eller i stunden?
- Vilka små tecken läser du av i vardagen, som berättar mer än orden gör?
- När kände du senast att den lilla flickan eller pojken i dig fick landa mjukt?
Reflektion
Den här veckan har visat mig att livet inte alltid händer i de stora händelserna.
Det händer i köttbullarna.
I kattens bakåtvolt.
I drömmarna som vill något.
I samtalen som rör vid det som är sant.
Och i alla små steg där jag väljer att lyssna inåt.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar inte om vardag.
Det handlar om hur du bär dig själv i vardagen.
AHA – mellan raderna
När jag slutar jaga lyckan utanför mig själv, börjar den visa sig i det lilla jag redan gör.
Och någonstans mitt i skapandet märker jag hur veckans reflektion landar djupare i mig än bara orden jag skriver.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar