SE 🇸🇪 | GB 🇬🇧

En hel dag på utbildning.

Och jag glömde min tablett.

Den sista timmen var nästan lögn att uthärda. Jag var trött. Fläktarna surrade. Jag satt på min vakt för att inte somna. För att inte resa mig. För att inte vända mig om och kolla vad som hände bakom mig.

Det var som att vara tillbaka i skolan.

Skillnaden nu är att jag vet.
Jag vet hur det är utan min medicin.

Hur har jag stått ut i alla dessa år innan jag fick den?
Hur har jag kunnat sitta still?

Men då visste jag inte skillnaden.
Jag var bara ständigt trött.

Och jag lade enorm kraft på att dölja mitt funktionshinder. På att vara som alla andra.

Nu har jag länge sluppit anstränga mig på samma sätt. Min lilla rödbruna tablett har suddat ut de större svårigheterna. Tankarna blir långsammare med Concertan. Inte motorväg. Inte Autobahn. Mer landsväg.

Idag var det Formel 1-bana.

Tankarna snurrade.
Hade jag låst? Släckt? Missat något?
Stress i kroppen utan riktning.

Jag märkte att jag pratade för högt. Avbröt mer än vanligt. Och det vill säga mycket. Jag avbryter även med tablett – men utan den blev det värre. Och mitt i en mening kunde jag glömma vad jag tänkte säga.

Den gamla känslan flyttade in igen.
Den där som jag trodde jag lämnat.

Det var en tung dag.
En historiedag.

För idag blev det synligt.
Så tydligt.

Min medicin är ingen mirakelkur.
Men den hjälper.

Skillnaden är att de gånger jag tidigare glömt tabletten har jag varit hemma. I min lugna vrå. Där det inte krävts fokus en hel dag. Där jag fått röra mig utan att någon reagerat.

Idag krävdes koncentration. Stillhet. Närvaro.

Och jag fick känna hur det var innan.

Jag inser fullt ut att mitt lilla krumelurpiller är en hjälp. Inte en lösning på allt. Men en hjälp.

Och den insikten är värdefull.

Så nu slutar jag klaga för denna gång.

Lev nu. Lev just nu.
Det är det enda vi har.

---

🇬🇧 When I Forgot My Medication – and Met Myself Again

SE 🇸🇪 | GB 🇬🇧

A full day of training.

And I forgot my medication.

The last hour was almost unbearable. I was tired. The fans were humming. I had to stay alert just to avoid falling asleep. To not stand up. To not turn around and check what was happening behind me.

It felt like being back in school.

The difference now is that I know.
I know what it is like without my medication.

How did I endure all those years before I had it?
How did I manage to sit still?

But back then, I didn’t know the difference.
I was just constantly tired.

And I spent enormous energy hiding my disability. Trying to be like everyone else.

For a long time now, I haven’t needed to struggle in the same way. My small reddish-brown pill has softened the bigger difficulties. With Concerta, my thoughts slow down. Not a motorway. Not the Autobahn. More like a country road.

Today it was Formula 1.

My thoughts were racing.
Had I locked the door? Turned things off? Forgotten something?
Stress in my body with nowhere to go.

I noticed I spoke too loudly. Interrupted more than usual. And that says a lot. I interrupt even with medication — but without it, it became worse. And in the middle of a sentence, I could forget what I was about to say.

The old feeling moved back in.
The one I thought I had left behind.

It was a heavy day.
A historic day.

Because today, it became visible.
So visible.

My medication is not a miracle cure.
But it helps.

The difference is that the other times I forgot it, I was at home. In my calm space. Where full-day focus wasn’t required. Where I could move freely without anyone reacting.

Today required concentration. Stillness. Presence.

And I got to feel what it was like before.

I fully realize that my small, twisted little pill is a support. Not a solution to everything. But a support.

And that insight is valuable.

So I will stop complaining for now.

Live now. Live right now.
It is the only thing we truly have.