Ett tidigt inlägg från 2008, skrivet under en period av förändring, tvivel och omställning.
Jag har nu ätit Concerta i några månader.
Idag ser jag att morgondampen och energin är som bortblåst. Jag vaknade inte förrän halv nio i morse, och det känns inte bra. Jag är van att vakna tidigt – vid sex som senast. Jag blir berövad mina morgnar, de som jag uppskattar så mycket.
Mitt liv går i slow motion.
Jag orkar inget, vill inget. Min kreativa sida finns nästan inte längre. Jag kommer inte ens ihåg när jag senast satte mig och skrev eller ritade.
Jag tror inte att Concerta är något som passar mig.
Innan jag började med medicinen trodde jag att det var just detta som saknades. Att jag skulle må så mycket bättre. Och visst – idag hinner jag med mina tankar. Jag är inte ute på motorvägen i huvudet längre. Det är lugnare där inne.
Jag trodde också att det här ständiga behovet av att göra saker var något jag mådde dåligt av. Jag tänkte att det skulle bli skönt att slippa hålla på hela tiden. Att inte börja på saker. Att inte städa jämt. Att inte ha alla projekt på gång samtidigt.
Jag är inte lika säker längre.
Eller är det bara ångest över att jag känner mig lat som gör att jag inte tycker om det här?
Förut kunde jag tänka:
Herre jävlar vad duktig jag är.
Jag hade städat, handlat, stickat och gjort allt möjligt redan innan klockan elva på förmiddagen.
Med Concerta i kroppen ska jag vara glad om jag får något gjort under en hel dag.
Förr hade jag listor.
Listor på vad jag skulle göra.
Listor på vad som skulle städas.
Idag ska jag vara glad om jag skriver upp hårschampo på inköpslistan.
Och har jag väl skrivit upp det, ska jag vara glad om jag faktiskt får med mig listan till affären.
Jag saknar mitt gamla liv.
På bara några ynka månader har mitt liv förändrats.
Badrummet i källaren skriker efter hårschampo.
Huset skriker efter städning.
Och jag – jag skriker efter rutiner och struktur.
Visst, mitt liv har på många sätt blivit lättare.
Idag hamnar jag inte i situationer utan att ha hunnit med mig själv. Jag hinner förstå varför något blev som det blev, varför någon sa som den gjorde.
Jag är i situationen nu – på ett sätt som jag inte var förut.
Förr, när något fick en konsekvens, var jag redan någon annanstans i tanken.
Idag är jag kvar där konsekvensen är.
På gott och ont.
Och det är jobbigt.
För idag ser jag tydligare att det ibland var jag som gjorde att det blev som det blev.
Det har jag inte haft tid eller förmåga att se förut.
Dessutom vet jag inte om jag står ut med att vara så här lat.
För nu ramlar allt på mig:
jag måste handla, jag måste städa – men jag gör det inte.
Beror det på tabletterna?
Eller vad beror det på?
🇬🇧 English – extended version
This post was originally written in 2008, during a period of deep uncertainty and change.
After starting medication with Concerta, my energy shifted dramatically. The mornings I once loved disappeared. My creativity faded. Life slowed down, and with that slowness came doubt.
The calm brought clarity, but also grief. I could think more clearly, stay present, and understand situations better — yet I missed the intensity, the drive, the part of myself that once carried me through life.
This text reflects the painful question many face when change arrives:
Is this improvement — or am I losing myself?
It is a personal reflection on identity, energy, responsibility, and the cost of becoming more aware later in life.
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få nya inlägg skickade till din e-post.
👉 https://malix.se/prenumerera/
🇬🇧 Subscribe
Discover more from Malix.se.
Subscribe to receive new posts by email.
👉 https://malix.se/prenumerera/
Stöd skrivandet (valfritt)
Om du vill stödja mitt skrivande finns möjlighet här:
👉PayPal Me
🇬🇧 Support (optional)
If you would like to support my writing, you can do so here:
👉 PayPal Me
Lämna ett svar