Det här är en text om bloggstatistik och nyfikenhet. Om den där första gången räknaren började ticka och jag insåg att riktiga människor faktiskt läste mina ord
SE Läs på svenska GB Scroll down for English version
Förord – skrivet idag
När jag läser det här gamla inlägget ler jag. Jag var så förundrad över att någon faktiskt läste mig. Idag vet jag att bloggen har vuxit, men känslan är densamma – varje läsare är en människa. Det här är en text från tiden när siffrorna på räknaren kändes nästan övernaturliga.
Igår installerade jag en besöksräknare på bloggen. Och plötsligt började siffrorna röra på sig. Inte två klick om dagen som jag kan förklara med make och bror – utan sjuttio på mindre än ett dygn. Hjälp.
Bloggstatistik och nyfikenhet – när räknaren började ticka
Jag är inte någon avancerad dataanvändare.
Jag lär mig hela tiden.
Min förra blogg var enklare. Här krävs energiknölsarbete. Men nu finns det inga “fuskprogram”. Inga trafiktrick.
Och ändå tickar räknaren.
Det betyder att det finns riktiga, levande människor där ute som läser.
Det gör mig både glad och lite rädd.
Plötsligt känner jag ansvar.
Att inte bara skriva för skrivandets skull.
Min bloggstatistik och nyfikenhet gick hand i hand den där dagen när siffrorna plötsligt förändrades.
70 personer?!
Min bror läser.
Min make läser när han jobbar borta.
Två klick om dagen kan jag förstå.
Men 70?
Hela min släkt är knappt 70.
Eller… om vi räknar dem i himlen också.
Har de wifi där uppe?
Moster Gun och fantasin
Det finns bara en i himlen som jag tror skulle kunna fixa något sådant.
Moster Gun.
Hej MOSTER GUN!
Min moster gillade inte när jag sa “Moster Gun”. Det gjorde henne så gammal. Jag kan tänka mig att hon sitter där uppe och ler illmarigt.
Kanske är det hon som blippar på räknaren. Bara för att reta mig och mata min nyfikenhet.
Jag har livlig fantasi.
Och jag gillar att skriva.
Det är ingen hemlighet.
Det som ligger bakom skämtet
Bakom humorn finns något annat.
Det är känslan av att bli läst.
Att bli sedd.
Att någon där ute faktiskt tar emot mina ord.
Det är större än siffror.
Lev nu idag.
Imorgon är imorgon.
Vi är här.
Det är nu.
Energikällaren – en grå dag med ADHD och batteritorsk
🇬🇧 The Counter, the Curiosity and Aunt Gun
Introduction
Yesterday I installed a visitor counter on my blog. And suddenly the numbers started moving. Not two clicks a day that I can explain by my husband and my brother – but seventy in less than twenty-four hours. Help.
Curiosity I Cannot Turn Off
I am not a tech expert.
I learn as I go.
My previous blog felt easier. This one requires effort. There are no traffic tricks here.
And still, the counter keeps counting.
That means real people are reading.
That makes me both happy and a little nervous.
Seventy People?!
My brother reads.
My husband reads when he works away.
Two clicks a day makes sense.
But seventy?
My entire family is barely seventy people.
Unless we count those in heaven.
Do they have WiFi up there?
Aunt Gun and Imagination
There is only one person in heaven I believe could pull something like that off.
Aunt Gun.
She never liked when I called her that – it made her feel old. I can imagine her sitting somewhere smiling mischievously.
Maybe she is the one clicking refresh.
I have a vivid imagination.
And I love to write.
That part is true.
What It Really Means
Behind the humor there is something deeper.
The feeling of being read.
Of being seen.
That matters more than numbers.
Live now.
Tomorrow is tomorrow.
We are here.
This is the moment.
💛 Stöd bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete:
👉 Stöd via PayPal:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
Varje litet bidrag hjälper mig att fortsätta skriva, reflektera och dela.
📩 Prenumerera på bloggen
Vill du få nya inlägg direkt när de publiceras?
👉 Prenumerera här:
Subscribe Here
Det kostar inget – men betyder mycket.
Lämna ett svar