Ur arkivet
Det här är en äldre text ur arkivet.
En reflektion om Concerta, energi och hur kroppen förändrades – på gott och ont.
This post is also available in English.
Concerta ger mig ett mera vaket tillstånd.
Vissa dagar har jag börjat glömma min lilla tablett.
Det är inte så att jag kommer ihåg att jag inte tagit den –
utan jag upplever att den inte har gjort verkan.
Framåt niotiden på morgonen, utan tablett, känns det som om halva kroppen sover.
Som om den vore bedövad.
Jag har även svårt att hålla mig vaken om jag bara sitter still utan Concerta.
Utan att tänka på det slumrar jag till, om jag inte rör på mig.
Jag blir lite konfunderad över att för bara några månader sedan åt jag inga tabletter alls.
Jag visste inte ens att min kropp fungerade så här då.
Jag upplevde inte trötthet på samma sätt.
Innan jag fick dessa tabletter var jag pigg på morgonen.
Jag studsade upp ur sängen och fixade med det mesta.
Här hemma kallade vi det morgondamp.
Den där dampen tog sig uttryck i städning, stickning och ett högt tempo.
Själv led jag inte av det – jag tyckte det var ett naturligt sätt för mig att vara.
Jag har ju alltid varit morgonpigg och fått mycket gjort tidigt.
Den som kanske led av det var snarare min man och mina sovande barn.
Ibland fick de vakna till ljudet av dammsugaren,
eller till att jag skurade toaletten eller köket.
Innan medicinen vaknade jag nästan alltid vid fem på morgonen,
och vid sex–sju var jag oftast redan i full gång.
Sedan, framåt elva–tolv, var jag helt slut i kroppen
och behövde sova en stund mitt på dagen.
Den där middagsluren finns inte idag.
Jag kan inte sova middag längre, för jag är inte trött.
Om det beror på tabletterna,
eller på att jag tar det lugnare idag,
eller på båda delarna –
det vet jag inte.
Jag sover fortfarande inte mer än sex timmar per natt,
men jag är inte längre helt slut på eftermiddagarna.
Jag kan till och med vara vaken på kvällarna.
Min upplevelse och erfarenhet av den här tabletten
har gett mig ett nytt liv –
både på gott och ont.
Det är helt okej för mig att inte sova middag.
Men att min energi inte är lika intensiv som förr
är något jag saknar.
Inspiration var något jag hade hela tiden tidigare.
Idag får jag mer invänta att den infinner sig.
Reflektion – mellan raderna
Det här är inte en text om rätt eller fel medicin.
Det är en text om identitet, tempo och sorg över något som förändras –
även när förändringen i grunden hjälper.
Kanske är det så att vi ibland behöver sörja det som fungerade,
samtidigt som vi tar emot det som bär oss vidare.
Tillsammans sprider vi ringar, genom att dela, påverka och göra
Vill du läsa mer här?
Om du vill få nya texter – och ibland gamla som fortfarande bär –
kan du prenumerera på bloggen.
Stöd skrivandet
Om du vill stödja mitt fortsatta skrivande,
kan du göra det här – helt frivilligt:
Concerta – a more awake state
From the archive
Introduction
This is an older text from the archive.
A reflection on Concerta, energy, and how the body changed – for better and for worse.
Concerta gives me a more awake state.
Some days I have started to forget my small tablet.
It’s not that I remember that I haven’t taken it –
rather, I experience that it hasn’t had any effect.
By around nine in the morning, without the tablet, it feels as if half my body is asleep.
As if it were numbed.
I also find it difficult to stay awake if I sit still without Concerta.
Without even thinking about it, I start to drift off if I’m not moving.
I feel a bit confused because just a few months earlier, I didn’t take any medication at all.
I didn’t even know my body worked like this back then.
I didn’t experience tiredness in the same way.
Before I started this medication, I was energetic in the mornings.
I bounced out of bed and got things done.
At home, we used to call it morning DAMP.
That DAMP expressed itself through cleaning, knitting, and a fast pace.
I didn’t suffer from it myself – I saw it as a natural way for me to be.
I have always been a morning person and got most things done early.
The ones who may have suffered were my husband and my sleeping children.
Sometimes they woke up to the sound of the vacuum cleaner,
or to me scrubbing the bathroom or the kitchen.
Before medication, I almost always woke up around five in the morning,
and by six or seven I was already fully active.
Then, around eleven or twelve, my body was completely exhausted
and I needed to take a nap.
That midday nap no longer exists today.
I can’t sleep during the day anymore, because I’m not tired.
Whether this is because of the medication,
or because I live more calmly today,
or a combination of both –
I don’t know.
I still don’t sleep more than six hours a night,
but I’m no longer completely drained in the afternoons.
I can even stay awake in the evenings.
My experience of this medication
has given me a new life –
both good and challenging.
I’m fine with not needing a nap anymore.
But I do miss the intensity of the energy I once had.
Inspiration used to be there all the time.
Today, I have to wait for it to arrive.
Reflection – between the lines
This is not a text about right or wrong medication.
It is a text about identity, pace, and grieving something that changes –
even when that change is, in many ways, helpful.
Sometimes we may need to grieve what once worked,
while still accepting what carries us forward.
Follow the blog
If you’d like to receive new posts – and sometimes older ones that still matter –
you can subscribe here:
Support my writing
If you’d like to support my continued writing,
you can do so here – completely voluntarily:
Lämna ett svar