Den här veckan fick jag uppleva något jag inte visste fanns – reumatisk värk värk i ögat. Under veckan har jag haft ont i ett öga.
Från och till har det varit rött, svidit och runnit – inte av sorg eller glädje utan som om tårkanalen fått ett eget liv och försökte tala om att något var fel.
Igår kväll gick jag och lade mig med ett öga som värkte och brände.
Jag somnade ändå gott, men vaknade i morse av en smärta som inte gick att ignorera.
Tankarna drog iväg – förlorad syn, konstiga sjukdomar och alla möjliga nojjor.
Så jag gjorde det jag inte gillar: jag åkte till doktorn.
Ett möte med vården – och de där dropparna
Läkaren tittade på mig och skickade mig vidare till en ögonläkare.
En sådan där läkare som inte riktigt har tålamod med rädda kvinnor.
Han tryckte, lyste och droppade.
Utan förvarning.
En droppe – och jag trodde ögat skulle frätas sönder.
Det gjorde det inte.
Men det sved så att hela kroppen drog ihop sig.
Efter flera undersökningar som inte direkt kan beskrivas som behagliga berättade han till slut:
Jag hade reumatisk värk i ögat.
Reumatisk värk i ögat – vem visste ens att det fanns?
Jag fick med mig salvor som ska användas sex gånger om dagen och ytterligare en droppe en gång dagligen.
Alla med samma löfte: sveda.
Och där någonstans kom tanken:
Hur kan man ha reumatisk värk i ögat utan att ha det i kroppen?
Jag hade nästan hellre haft det i ett knä.
För detta gör ont.
Inte lite.
Utan på riktigt.
Då – nu – framtid i ett öga
Det märkliga är hur smärtan flyttar mig i tiden.
Historien: den reumatiska värken.
Nuet: de svidande dropparna, sex gånger om dagen.
Framtiden: längtan efter dagen då någon säger att jag kan sluta med dem.
Ibland vill jag inte leva i nuet.
Men dropparna drar mig dit ändå.
Och mitt i allt – jag, solglasögon och Uggla
Just nu sitter jag i sängen med datorn i knät.
Rummet är mörkt. Skärmen lyser.
Jag skyddar ögat med mörka solglasögon.
Jag och Magnus Uggla.
Och ett öga som gör lite mindre ont.
🇬🇧 Rheumatic eye pain – when the body hurts and thoughts run wild
During the week I had pain in one eye.
It was red, sore and constantly watering – not from sadness or joy but as if my tear duct was trying to tell me something was wrong.
I went to bed with the pain and woke up with fear.
Thoughts about losing my sight and strange illnesses filled my head.
So I did what I don’t like: I went to the doctor.
After examinations and very painful eye drops, the specialist finally said:
Rheumatic inflammation in the eye.
I left with ointments six times a day and another drop once daily.
All promising the same thing: burning.
Pain moves me in time.
The past is the diagnosis.
The present is the drops.
The future is the day I can stop them.
Right now I sit in bed with my laptop, wearing dark sunglasses in a dark room.
Me and Magnus Uggla.
And an eye that hurts a little less.
💬 Reflektion
Det här inlägget handlar egentligen inte bara om ett öga.
Det handlar om rädsla, kontroll och hur kroppen kan dra oss brutalt in i nuet.
Men också om något annat:
din förmåga att se humor mitt i sårbarheten.
Solglasögon i mörker. Musik. Ett skrivande som håller ihop upplevelsen.
Och kanske är det just där Malix bor –
i mellanrummet mellan smärta och vardag.
🔗 Förslag på interna länkar
• Inlägg om Noll koll och ett öga som protesterar
• Inlägg om När känslor blir identitet – och hur drömmar visar oss vägen
• Torsdagsreflektioner om vardag och känslor
☕ Stötta bloggen
💛 Stötta gärna mitt skrivande:
👉 PayPal Me
📩 Prenumerera på bloggen:
👉 Prenumerera
Lämna ett svar