Reumatisk värk i ögat kan förändra en helt vanlig dag. Under veckan har jag haft ont i ett öga – rött, svidande och ständigt rinnande utan att jag riktigt förstod varför.
Ett underbart väder ute igen.
Jag har just lämnat min lilla pojke i skolan, kört hem och kommit fram till att idag får bilen stå.
Ögondroppar och sol hör inte ihop. Inte hos mig i alla fall.
För idag har jag varit den värsta bilföraren i mitt liv.
Halv syn och körning på gissning.
Jag tyckte bilarna jag mötte stod stilla och såg inte människor förrän jag nästan var framme vid dem.
Nej.
Det här är inget jag tänker utsätta mig för igen. Inte idag.
Dagen är, som skrivet, underbar.
Solen gör att ute är mer behagligt än inne.
Men solen är också en pina för mina ögon.
Så jag väljer att inte vara ute och njuta.
Livet är ironiskt – en sådan där dag jag längtat efter så länge, och jag kan inte vara i den.
Sånt är livet ibland.
Ibland är det ironiskt.
Jag slutar min text här, för det vita på skärmen är också jobbigt för mina ögon.
Lev idag – så lever jag i framtiden, när dropparna är slut och mina ögon fungerar igen…
© malix
🇬🇧 The sun, the drops and a day of half vision
Another beautiful day outside.
I dropped my little boy off at school, drove home and decided that today the car stays parked.
Eye drops and sunshine don’t go together. Not for me.
Today I was the worst driver of my life.
Half vision and guessing my way forward.
Cars seemed still and I didn’t see people until I was almost next to them.
No.
This is not something I will put myself through again. Not today.
The day is beautiful.
The sun makes the outside more inviting than the inside.
But for my eyes, the sun is pain.
So I stay inside.
Life is ironic – a day I longed for, and I cannot be in it.
Sometimes life is like that.
I stop writing now. The white screen hurts my eyes.
Live today – I live in the future, waiting for the day the drops are gone and my eyes work again…
© malix
💬🇸🇪 Reflektion
Det här stycket säger något om sårbarhet och acceptans.
Att livet ibland är vackert precis när vi inte kan delta i det fullt ut.
Men också om gränser.
Att välja att låta bilen stå.
Att sluta skriva när ögonen protesterar.
Det är omsorg – inte begränsning.
Och kanske är det just där styrkan finns.
☕ Stötta & följ bloggen
💛 Stötta mitt skrivande:
👉 PayPal Me
📩 Prenumerera på bloggen:
👉 Prenumerera
Reumatisk värk i ögat – när kroppen skriker och tankarna rusar
Lämna ett svar