Behandla orsaken inte symtomen – det var den röda tråden redan 2009, även om jag inte fullt ut förstod det då.

Förord – 2026

När jag läser det här inlägget från 2009 möter jag en kvinna som kämpade.

Hon skrev om unga kvinnor som fick vänta på vård.
Hon skrev om missbruk som symtom.
Hon skrev om att vi behandlar det som syns – men missar det som gör ont på riktigt.

Det hon ännu inte riktigt visste var att hon också skrev om sig själv.

Här är texten – nästan som den skrevs då.

För några dagar sedan fick jag SiS i Fokus, en tidning man får som statsanställd om man arbetar inom institutionsvården. Det gör jag inte längre, men jag har valt att fortsätta få tidningen. Jag tycker det är intressant det de skriver om.

Den här gången var fokus på hur metoder får kraft och slår rot. Tore Andreassen, som på uppdrag av SiS, Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) och norska barn- och familjedepartementet arbetat fram en institutionsmodell, hade utformat den efter vetenskapliga rön.

För några år sedan var jag på en föreläsning där Andreassen pratade om det som nu lyftes fram i tidningen. Redan då var innehållet intressant. Nu är det tydligt verklighet inom ungdomsvården.

Men på baksidan av tidningen fanns något som berörde mig ännu mer.

En artikel om unga kvinnor – och hur de får vänta på vård.

Kvinnor med missbruksproblem hade redan i tidig ålder visat tecken på att må dåligt, ibland så tidigt som i förskolan. När de senare i livet sökte hjälp för att de mådde psykiskt dåligt, blev de inte hjälpta i grundproblemet. Fokus låg på symtomen – alltså missbruket som ofta kommit genom självmedicinering.

Solveig Olausson disputerade vid Göteborgs universitet på en avhandling om kvinnor med substansmissbruk och psykisk ohälsa. Hon intervjuade unga kvinnor mellan 18–25 år med svåra psykiska problem och någon form av missbruk. Hon var intresserad av hur kvinnorna själva beskrev sina problem och hur deras väg till behandling upplevdes.

Enligt Olausson hade många haft problem redan i förskoleålder. Missbruket var i grunden ett sätt att bemästra psykisk ohälsa. Uppväxtmiljön var ofta otrygg, med bristande omsorg.

När kvinnorna till sist sökte vård var det ofta i ett skede där självmord var ett alternativ. Ändå upplevde de sällan att de fick hjälp med hela sin problematik. Missbruket blev fokus – inte den psykiska ohälsan bakom. Missbruket blev fokus. Men vi måste våga behandla orsaken inte symtomen.

Olausson menade att vård och behandling kan hjälpa – både unga och äldre kvinnor – om de får hjälp med både missbruket och den psykiska ohälsan samtidigt. Hon lyfte också vikten av att hjälpa kvinnorna att återknyta till sina nätverk. Ursprungsfamiljen kanske inte varit trygg, men relationer behöver repareras så gott det går för att minska risken för återfall.

Det handlade om unga kvinnor – och om hur vi ofta missar att behandla orsaken inte symtomen.

Behandla orsaken inte symtomen – unga kvinnors verklighet

En klok kvinna, den där Solveig Olausson.

För visst är det ofta så att vi bara tar bort symtomen?

Ont i ryggen – då får vi en tablett som tar bort värken.

Jag kan ta mig själv som exempel.

Jag har vid flera tillfällen ätit Zoloft. Jag var nere i skorna, såg ingen lösning. Min gamla farmor – en klok kvinna med ADHD – fick nog av att se mig springa från punkt till punkt.

Nya projekt.
Nya saker hela tiden.
Påbörja. Inte slutföra.
Ständigt lite nedstämd.

Jag gömde mitt funktionshinder genom att vara duktig i allt jag företog mig.

Under en period drev jag ett gatukök med min dåvarande man samtidigt som jag arbetade halvtid på Fagared. Min farfar var sjuk i cancer. Jag fick lunginflammation och gick till doktorn för medicin.

Hon ville sjukskriva mig. Jag sa nej. Jag ville ha en tablett för att orka mer.

Den doktorn var klok.

Hon bad mig lägga mig ner på britsen utan tröja. Släckte ner rummet. Tände ett ljus. Masserade min rygg och nacke. Pratade om sin mamma i Norge. Om varm choklad med kakao och vispgrädde.

Efter två timmar gick jag tillbaka till kiosken – med penicillin och hennes privata nummer.

Jag fick en kund. Och en vän.

Hon pratade ofta om MBD-barn och en studie i Norge. Jag förstod inte mycket då. Men idag gör jag det.

Livet fortsatte i högt tempo. Barn. Studier. Jobb. Separationer. Flyttar. Förluster.

Min kloka pappa

Till slut sa min pappa:

”Nu är det du som går till doktorn.”

Jag lydde. Fick Zoloft. Fick en lapp där det stod att jag var deprimerad.

Men något skavde.

Jag fick medicin för depression. Men ingen hjälpte mig att behandla orsaken inte symtomen.

Min resa: att behandla orsaken inte symtomen

Jag bad om remiss till psykiatrin för en ADHD-utredning.

Doktorn skrattade nästan. Skakade på huvudet. Tyckte nog att jag var knäpp. Sa någon om Men du som jobbar, har utbildning och så vidare….

Men jag fick min remiss. Två års väntan. Ny remiss. Två år till.

Till slut fick jag en diagnos jag kunde förlika mig med.

Mitt pussel började få en tydligare bild.

Idag har jag Concerta. Idag vet jag att jag har ett funktionshinder som också är kreativitet. Min ADHD har hjälpt mig att orka – att inte ta den snabba vägen som hade blivit en lång väg tillbaka.

Min ADHD och jag är kompisar idag.

Jag får hjälp med orsaken – inte bara symtomen.

Jag har haft tur. En skyddsängel vid min sida. Det har inte gått lika illa för mig som för min far. Hans missbruk gjorde mig kanske klokare. Jag flydde inte in i alkohol. Jag flydde in i prestation.

Jobb. Tempo. Duktighet.

För att inte visa hur kass och obildbar jag kände mig.

Tack för att jag inte också behövt ta mig ur ett beroende samtidigt som jag lär mig leva med mig själv.

Tack för att jag står på andra sidan – helare och klokare.

Och tack till mig själv.

Jag är mer än ADHD.
Min ADHD är en förklaring – inte en dom.

Den hjälper mig att förstå mig själv.
Den hjälper mig att bli en hel människa.

Reflektion – 2026

När jag läser detta ser jag hur tydlig tråden redan var.

Unga kvinnor.
Missbruk som symtom.
Och jag – som också behandlades för symtom innan orsaken blev synlig.

Det är skillnad på att vara trasig och att vara odiagnostiserad.

Idag vet jag det.

Idag vet jag hur avgörande det är att behandla orsaken inte symtomen.

Och kanske är det därför jag fortsätter skriva.

Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen är en berättelse vi kan lära av.
Morgondagen vet vi inget om.
Men just nu – det är här livet händer.

Lev nu.

PayPal-block

Vill du stötta mitt skrivande och arbetet med malix.se?
Du kan göra det här:

👉 PayPal Me

📩 Prenumerationsblock

Vill du följa bloggen och få nya inlägg direkt?
Prenumerera här:

👉 Få mail direkt i din Inkorg

En personlig text om låg energi, struktur, återhämtning och behovet av ensamhet för att orka vardagen.

AHDH & CONCERTA
Kan det handla om ADHD?

🇬🇧 ENGLISH VERSION

Treat the Cause – Not Just the Symptoms

Preface – 2026

When I read this post from 2009, I see a woman who was struggling.

She wrote about young women waiting for care.
She wrote about addiction as a symptom.
She wrote about how we treat what is visible – but miss what truly hurts.

What she did not yet fully realize was that she was also writing about herself.

A few days ago, I received SiS i Fokus, a magazine distributed to employees within institutional care. I no longer work there, but I still choose to receive it because I find the content meaningful.

This issue focused on how treatment models gain strength and take root. But one article stayed with me.

An article about young women – and how they wait for care.

Many women with substance abuse problems had shown signs of psychological distress as early as preschool. When they later sought help, the focus was placed on the addiction – not on the underlying mental health issues.

Researcher Solveig Olausson interviewed young women aged 18–25 with severe mental health problems and substance abuse. She showed how addiction was often a way to cope with deep psychological pain.

A symptom – not the cause.

When these women finally sought care, it was often at a point where suicide felt like an option. Yet they rarely received help for their full complexity.

The addiction was treated.
Not the pain beneath it.

This is how we often operate.

Back pain – we get a pill.
Anxiety – another prescription.

I can use myself as an example.

I have taken Zoloft during difficult periods. I felt exhausted, restless, constantly starting new projects. I hid my disability by being competent in everything I did.

Until one day my father said:
“Now you go see a doctor.”

I was diagnosed with depression. Given medication. But something still felt unfinished.

I asked for an ADHD assessment.
The doctor almost laughed.

Two years waiting.
Another referral. Two more years.

Eventually, I received a diagnosis I could accept.

My puzzle pieces finally began to make sense.

Today I take Concerta.
Today I receive help with the cause – not just the symptoms.

My ADHD and I are friends now.

I am more than my diagnosis.
It is an explanation – not a sentence.

Reflection – 2026

When I read this text today, I see that the thread was always there.

Treat the cause – not just the symptoms.

It applied to young women.
It applied to me.

There is a difference between being broken and being undiagnosed.

Maybe that is why I keep writing.

Läs detta på svenska

👉SE

💛 Support via PayPal:
PayPal Me

📩 Subscribe here:
You can receive my reflections directly in your inbox.