Vardag, närvaro och tillit kan visa sig i de allra minsta ögonblicken. En morgon med levande ljus och kaffe. En plan som ändras. Ett telefonsamtal från en granne. Ibland är det just där, i det oplanerade, som livet kliver fram och blir tydligt.
Read this post in English->Everyday Life Presence Trust – When an Ordinary Day
För mig handlar vardag närvaro tillit om att våga säga ja när livet knackar på – även när det inte står i kalendern.
Vardag, närvaro och tillit i det som inte var planerat
Ljuset är tänt på bordet här.
Ljuslågan sprider ett lugn så här på morgonen. Det är så härligt att vakna så – levande ljus, en kopp kaffe och datorn i knät, bara för att få skriva en stund.
Jag känner mig stel i nacken och axlarna. Igår var det en händelserik dag.
Den började redan innan klockan slagit halv sju, för då var jag i badhuset igen. När jag kom hem bloggade jag, och efter det åkte jag och maken in till stan. Jag ville köpa lampor till köks- och vardagsrumsfönstren. Jag hade kollat runt lite på internet innan, letat efter små lampor, men inget hade riktigt tilltalat mig. Och när vi var ute och tittade igår fanns det inget då heller.
Så vi åkte hem utan lampor, men stannade till på City Gross för att handla.
Väl hemma packade vi upp varorna, och jag skulle precis göra i ordning min pizza – det var vad vi hade bestämt oss för att äta. Då ringde telefonen. Min granne bad om hjälp med sina barn.
Och det är klart att jag hjälper till.
Jag gick över till grannen medan maken fixade pizzorna. När jag kom dit skulle barnen äta. Den lilla pojken satt i köket och åt, och lillflickan – som bara är runt året – skulle också äta. Hon var inte lika matglad, så det blev att springa runt med gaffeln för att få i henne en tugga då och då.
Jag hade aldrig passat barnen innan. Lillpojken känner jag lite grann – han är en egen liten själ med väldigt intressanta tankar. Men lillflickan är så liten och har inte varit så glad i andra än sin mamma, så när föräldrarna åkte iväg blev hon till en början lite ledsen. Det gick dock över efter en stund, mycket tack vare hennes storebror som både roade henne och mig.
Jag gick runt och bar på lilltösen när maken ringde på dörren. Min pizza var klar. Han kom över med en tallrik ugnsvarm pizza och en annan tallrik med sallad.
Samtidigt hade han koll på både oss och grannens katt genom fönstret. Han ringde och sa att katten satt på trappan och ville in.
Det kändes tryggt. För hade det blivit för jobbigt så visste jag att maken fanns nära och hade kunnat komma över för att hjälpa till med de små barnen.
Men det blev inte jobbigt.
Det var bara roligt att få passa dem.
Det visade sig dock inte vara helt enkelt att äta pizza med en liten flicka på armen och samtidigt skära bitar, så pizzan hann bli kall. Men efter någon timme eller två var den uppäten.
Lillpojken försökte underhålla både mig och sin lillasyster. Efter några timmar kände han att han ville spela på sitt PS5. Han sa att han önskade att mamma skulle ringa så han kunde fråga om han fick spela. Då sa jag:
– Fast nu är ju jag här och passar er, och det finns ingen annan vuxen här än jag. Då är det ju jag som får bestämma, eller hur?
Hans ögon lyste upp. Vi kom överens om att han fick spela en stund, men inte för länge – jag ville ju umgås med honom också.
Alltså, den pojken förundrar mig. Han gick ner och spelade, och när jag tyckte att det var dags att avsluta sa jag att nu ville vi här uppe att han skulle komma upp och umgås med oss. Då stängde han av spelet direkt, utan några sura miner alls, och kom upp.
Vi dansade och sjöng. Han laddade ner ett spel på min telefon som han tyckte att jag skulle ha, och han var så glad när han fick hjälpa mig att spela. När föräldrarna sedan kom hem var lilltösen glad, lillgrabben lika så, och jag gick över gatan och hem till mig.
Trött, med ont i ryggen – men med en så varm känsla i kroppen över att ha kunnat hjälpa till en stund.
Nu sitter jag här och ler åt minnena från timmarna med barnen. Åt lillpojkens små berättelser och åt förtroendet föräldrarna gav mig. Att de litade på mig så mycket att jag fick passa deras barn.
Det känns stort.
Men nu är det en ny dag, och nya möjligheter. Vad den ska innehålla har jag ingen aning om ännu. Tanken var att åka till sjön och bada, men jag har inte riktigt bestämt mig för om det blir idag eller inte.
Kanske är det just så vardag närvaro tillit ser ut i praktiken – i det enkla, i det oväntade och i mötet med andra.
AHA – vardag, närvaro och tillit mellan raderna
Det här inlägget handlar inte om barnpassning.
Det handlar om tillit. Om att våga vara den vuxna som finns där. Om att relation inte alltid kräver prestation – ibland räcker närvaro, tydlighet och värme.
Reflektion om vardag, närvaro och tillit
Jag tror att vi ibland underskattar värdet av de små ja:na i vardagen. De som inte planeras, inte syns i kalendern, men som lämnar spår i kroppen. Kanske är det där vi påminns om vilka vi är – när någon annan vågar luta sig mot oss en stund.
Frågor till dig som läser
- När kände du senast tillit – från någon annan eller till dig själv?
- Finns det stunder i din vardag som blev större än du tänkt?
- Vad händer i dig när du får vara behövd, utan krav?
Läs vidare hos mig
- Min meter av liv – om livets måttstockar och vad som egentligen räknas
👉 https://malix.se/ - Närvaro & Samtal – boka samtal
👉 https://malix.se/narvaro-samtal/ - Hitta tillbaka till dig själv – en kurs i närvaro och hållbarhet
👉 https://malix.se/hitta-tillbaka/
En länk vidare – om tillit och barns behov
För dig som vill läsa mer om trygghet och relationer ur ett bredare perspektiv:
👉 https://www.1177.se/liv–halsa/barns-utveckling/
Stöd & prenumeration
Om du vill stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att fortsätta leva:
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar