Husbilshelger och vardagsliv ser inte alltid ut som man tänkt sig. Den här veckan har handlat mer om rester efter 60-årskalaset, kortspel med Alfred och funderingar kring vad kroppen försöker berätta än om camping och husbilsturer.
🇬🇧 English version Motorhome Weekends, Monopoly and a Stomach That Had Something to Say
Husbilshelger och vardagsliv får vänta lite
Det har blivit lite glest med husbilhelger nu, känner jag.
Men kanske är det inte så konstigt. Förra helgen var det födelsedagskalas och den här veckan har mest gått åt till att äta rester. Kycklingsallad lär vi inte äta på länge nu. Inte för att jag trodde att jag någonsin skulle skriva det, men jag tror faktiskt att tzatziki har gjort sitt för ett tag också.
I helgen blir det ingen tur med husbilen. Istället ska vi åka till stan. Maken ska handla kläder för presentkorten han fick när han fyllde år.
Husbilshelger och vardagsliv med Alfred
Igår hämtade jag Alfred efter skolan.
Det är alltid lika roligt att ha honom här.
Vi spelade kort – både Uno och Skitgubbe – och jag lärde honom att spela 500. På kvällen kom dottern hit och då blev det Monopol.
Alfred vann förstås.
Jag kom sist, trots att jag köpte gator överallt och till och med hade en av de där centrumgatorna som brukar vara värda mycket. Men det hjälpte inte. Till slut satt Alfred där med nästan alla gator och nästan alla pengarna.
Han är en väldigt dålig förlorare.
Men jag tror faktiskt att han är en ännu sämre vinnare än förlorare.
Det har han nog efter sin mormor.
För hans mormor är en riktigt dålig förlorare som gärna ser till att förloraren vet exakt vem som vann.
Husbilshelger och vardagsliv när kroppen säger ifrån
Igår åt jag kött för första gången på länge.
Inte mycket heller, bara köttfärs.
Men något säger mig att kroppen fått sin beskärda del av kött nu. För i natt kom både feberkänsla och ont i magen som ett brev på posten.
Under våren har jag försökt undersöka det här lite själv. Jag har bytt ut mycket kött mot fisk och kyckling. Några gånger har jag testat att äta kött igen.
Resultatet har varit detsamma varje gång.
Kött – ont i magen.
Fisk och kyckling – magen mår bra.
Inbillning?
Nej, det tror jag faktiskt inte längre.
Jag har provat för många gånger nu, och resultatet har varit detsamma varje gång.
Kanske försöker kroppen säga mig något som jag borde lyssna på.
Reflektion
Ibland tror vi att livet måste innehålla stora äventyr för att vara värt att skriva om. Men kanske består livet mest av sådant här.
En vecka med rester.
En utebliven husbilsresa.
Ett barnbarn som vinner i Monopol.
Och en kropp som sakta försöker berätta vad den mår bra av.
Kanske är det just i de där små vardagliga stunderna som de viktigaste svaren finns.
Vad har din kropp eller vardag försökt berätta för dig på sistone?
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar egentligen inte om husbilar, kortspel eller köttfärs. Det handlar om att stanna upp och lägga märke till det som händer. Att se glädjen i en kväll med Alfred. Att skratta åt sina egna mindre charmiga tävlingsinstinkter. Och att börja lita på att kroppen ofta vet mer än vi tror.
Ibland är visheten inte större än så.
Att något känns rätt.
Eller att något gör ont.
Och att vi vågar lyssna.
Läs också
👉 Läs: Min faster och lavendeln
👉 Läs: Lev ditt liv – hur svårt kan det vara?
👉 Läs: What the Lake Taught Me About Life
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina vardagsreflektioner, tankar om ADHD, familjeliv, husbilsliv och livet som det faktiskt är?
Prenumerera här:
Stöd mitt skrivande
Om du uppskattar det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta blogga kan du stödja mitt arbete här:
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. 🌿💚
Lämna ett svar