Den här texten handlar om att sluta jaga med ADHD – då, och nu.
Read this post in English ->Stopping the Chase with ADHD
Den här texten började sitt liv i april 2009.
Då som en reflektion kring en artikel om unga kvinnor, missbruk och psykisk ohälsa – och slutade, som så ofta för mig, i något djupt personligt.
När jag läser den idag ser jag både en annan tid och samma människa. Skillnaden är att jag inte längre jagar svaren. Jag lever dem.
Det här är en berättelse om att behandla orsaker istället för symtom, om ADHD, om att sluta springa – och om var jag står nu.
När metoder får fäste – och människor väntar
(Texten nedan skrevs ursprungligen 2009. Den är språkligt bearbetad för läsbarhet, men innehållet och erfarenheten är bevarad.)
För några dagar sedan fick jag SiS i Fokus, en tidning jag fortsatte prenumerera på även efter att jag slutat arbeta inom institutionsvården. Jag har alltid tyckt att innehållet varit intressant – hur metoder utvecklas, får kraft och slår rot i praktiken.
Det här numret handlade om hur institutionsmodeller tagits fram utifrån vetenskapliga rön. Tore Andreassen, som på uppdrag av SiS, Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) och norska barn- och familjedepartementet varit delaktig i detta arbete, lyftes fram.
Jag mindes en föreläsning jag varit på flera år tidigare, där han talade om just detta. Redan då var innehållet intressant. Nu var det tydligt en verklighet inom ungdomsvården.
Men det var baksidan av tidningen som grep tag i mig på djupet.
Artikeln handlade om unga kvinnor – och hur de får vänta på vård.
Kvinnor med missbruksproblem hade ofta, enligt forskningen, visat tecken på psykisk ohälsa redan i tidig ålder, ibland så tidigt som i förskolan. När de senare i livet sökte hjälp möttes de sällan i grundproblematiken. Fokus låg istället på symtomen – missbruket – som i många fall utvecklats som självmedicinering.
Solveig Olausson, som disputerat vid Göteborgs universitet, intervjuade unga kvinnor i åldern 18–25 år med både psykisk ohälsa och missbruk. Hon var intresserad av hur kvinnorna själva beskrev sina liv och sin väg till behandling.
Många hade vuxit upp i otrygga miljöer, med bristande omsorg. När de till slut sökte vård var det ofta i ett läge där självmord fanns som alternativ. Ändå upplevde de sällan att de fick hjälp. Missbruket blev det synliga – den psykiska ohälsan förblev i bakgrunden.
Olausson intervjuade även en grupp äldre kvinnor, runt 40 år, med långvarig problematik. Trots år av behandling var det bara en av 21 kvinnor som försörjde sig genom arbete. De flesta var fortsatt beroende av psykiatri och socialtjänst.
Hennes slutsats var tydlig: vård och behandling behöver omfatta både missbruk och psykisk ohälsa samtidigt. Relationer och nätverk behöver repareras så långt det är möjligt, för att minska risken för återfall.
Jag minns att jag tänkte: vilken klok kvinna.
Symtom eller orsak – att sluta jaga med ADHD
Det slog mig hur ofta vi nöjer oss med att behandla symtomen.
Ont i ryggen – en tablett.
Nedstämd – en tablett.
Och ibland är det rätt.
Men ibland är det inte tillräckligt.
Jag kan ta mig själv som exempel.
Jag har haft perioder i livet då jag ätit antidepressiva, varit nedstämd och inte sett någon väg framåt. Min farmor – en klok kvinna med ADHD – såg mig springa. Från punkt till punkt. Nya projekt, nya idéer. Alltid duktig. Aldrig riktigt närvarande.
Jag dolde mitt funktionshinder genom prestation.
Åren som följde var fyllda av arbete, studier, relationer, separationer, barn, flyttar. Jag var livrädd för att stanna upp. Till slut var det min pappa som sa: nu är det du som går till doktorn.
Jag fick medicin. Jag fick diagnosen depression. Men något skavde. Jag bad om en ADHD-utredning. Två års väntan. Ny remiss. Två år till. Till slut fick jag min diagnos.
Och mitt pussel började bli begripligt.
Var är jag idag – att sluta jaga med ADHD
Idag är jag inte där längre.
Inte i jakten. Inte i flykten. Inte i försöket att hinna ikapp något som hela tiden låg ett steg framför mig.
Att sluta jaga med ADHD – från medicin till närvaro
Jag åt ADHD-medicin i två, kanske tre år. Och det var bra. Medicin hjälpte mig att förstå, att bromsa och att skapa mellanrum. För mig var den aldrig fel.
Men den var inte jag.
Till slut behövde jag tacka nej. Inte för att medicin är fel, utan för att jag behövde möta mig själv utan den. Reda ut vad som bar – och vad som bara hade dämpats.
vad har jag lärt mig av att sluta jaga med adhd
Idag lever jag ett liv där jag inte längre jagar.
Jag jagar inte prestation.
Jag jagar inte bekräftelse.
Jag jagar inte nästa projekt för att slippa känna.
Livet för mig idag är långsammare.
Det är vardag. Stillhet. Närvaro.
Det är att kunna sitta kvar utan skuld.
Att lyssna när kroppen säger nej – och faktiskt respektera det.
Idag ser jag att att sluta jaga med ADHD inte handlat om att bli långsam, utan om att bli sann.
Vad har jag lärt mig?
Jag har lärt mig massor.
Jag har lärt mig att möta mig själv i andra – att känna igen tröttheten, skammen, viljan att vara duktig. Men jag har också lärt mig att inte längre ge andra det jag själv en gång behövde, om det kostar mig för mycket idag.
Jag har lärt mig acceptans.
Att sluta slåss mot det som redan är.
Att ansvar inte är skuld.
Att empati inte kräver självutplåning.
Jag har lärt mig att gränser inte gör mig kallare – de gör mig tydligare.
Att stillhet inte är lathet.
Att pauser inte är misslyckanden.
att sluta jaga med adhd
Och kanske viktigast av allt:
Jag har lärt mig att jag inte behöver bli någon annan för att få finnas.
Idag ser jag att att sluta jaga med ADHD inte handlat om att bli långsam, utan om att bli sann.
AHA – mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om ADHD.
Det handlar om att sluta fly från sig själv.
Om att våga stanna när man hela livet lärt sig att rörelse är tryggare än stillhet.
Om att förstå att styrka ibland syns i att sitta kvar.
Mellan raderna – min röst
Jag hör mig själv säga:
Jag är trött på att springa, men inte på att leva.
Det här är inte slutet på min resa.
Men det är en plats där jag kan stå still en stund.
Och det räcker.
Läs vidare på bloggen
Om du vill läsa mer på samma tema finns här några texter som knyter an:
👉ADHD i vardagen – styrkor, kaos och vägar till balans
Jag har skapat en kurs som bygger på just det här förhållningssättet – att sluta jaga, lyssna inåt och leva mer hållbart i vardagen.
👉 Hitta tillbaka till dig själv – en kurs i närvaro och hållbarhet
Slutord
Den här texten började som en historisk återblick.
Den slutade i nuet.
Och kanske är det precis så livet är:
vi bär våra berättelser med oss, men vi bor inte i dem längre.
Vill du stötta mitt skrivande?
Om du vill bidra till att jag kan fortsätta skriva, dela och hålla det här rummet öppet, går det att stötta mitt arbete via PayPal.
🔔 PRENUMERATION
Följ med vidare
Om du vill få nya texter direkt när de publiceras kan du prenumerera på bloggen här:
Här står jag idag”
på min födelsedag
i en text om att sluta jaga…
Lev idag.
Just nu.
Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden.
Just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar