En meter liv. Kanske är det bara femtio–sextio centimeter av liv vi får.
Någon får inte ens det. Men det är ändå ett liv.
🇬🇧 Read the English version here A Meter of Life
Det är lördag kväll och vi har precis ätit grillat som maken bjöd på idag.
Mätt och belåten sitter jag här medan disken snurrar runt i diskmaskinen och blir ren.
Vi har varit i stan idag. Maken handlade kläder för sina presentkort och jag hittade lite jag också. Ett par ljusblå byxor och en blus i linne. Dessutom fick två fina blommor följa med hem, och de är redan planterade.
Jag hittade även akvarellfärger. Usch så dyrt det var – över 600 kronor kostade de. Men jag vill lära mig.
Jag kan verkligen inte måla akvarell. När jag försöker ser det mest ut som om det är ett barn som hållit i penseln. Men jag ska lära mig.
Idag provade jag mig bara fram. Jag målade egentligen inget alls, utan testade mest färgerna för att känna hur de beter sig på pappret.
Det är något helt annat än oljefärger. Jag inser att det nog krävs en teknik som jag inte har ännu.
Men någonstans måste man ju börja.
Idag satte jag också ut de små dahliorna i sina krukor. Jag tror nästan att de blev glada så fort de kom ut. Imorgon ska vi skörda den första gurkan från växthuset.
Det går så fort nu.
Ibland känns det som att jag inte längre hinner med allt som växer. Men jag gör så gott jag kan.
Paviljong och förtältskänsla
Just nu sitter jag ute under vår paviljong och skriver.
Vinden tar tag i tygerna som vi dragit för och ibland känns det nästan som att sitta i ett förtält. Det är något jag faktiskt saknar från husvagnstiden.
Förtältsmyset.
Kvällarna.
Rösterna som hördes utanför.
Människor som gick förbi på väg till sina platser.
Här får jag lite av samma känsla. Någon bil åker förbi. Vinden hörs och känns när den tar tag i tyget.
Kanske fladdrar det mer här än i ett förtält, för där sätter man ju fast allting ordentligt med tältpinnar och linor.
Men känslan finns där ändå.
En meter liv
Jag har tänkt på min före detta arbetskamrat idag.
Jag och maken pratade om honom.
Livet är inte rättvist.
Samtidigt går det så fort.
”Ibland vet vi så lite om vad som pågår i andra människors liv.”
Vi vet inte när det där sista mötet är.
Vi vet inte heller att det vi säger eller gör kanske är det sista någon tar emot från oss.
Det har fått mig att tänka ännu mer på hur viktigt det är att det vi lämnar efter oss landar mjukt.
Att vi rör oss i mjuka cirklar.
Hans bortgång tog med sig något till mig.
Något som blivit tydligare för varje dag sedan jag läste dödsannonsen.
En människa man känt.
Jobbat med.
Skrattat med.
Och så finns han inte längre.
Jag är också tacksam över att jag fick lära känna honom, även om det kanske mest var på ytan.
Tacksam över alla gillanden på mina inlägg genom åren.
Över de små meddelandena vi skickade till varandra.
Över att få veta att han vandrade här på jorden samtidigt som jag.
Ibland är det inte de stora samtalen eller de starkaste vänskaperna som lämnar avtryck.
Ibland är det människor som bara finns där, år efter år, och som på sitt eget sätt blir en del av ens liv.
Det skiljde bara sju år mellan oss.
Sju år.
Det låter som lång tid.
Men egentligen är det ingenting.
En meter av liv kan bli Hälften av en meter
Jag brukar ibland tänka på livet som en meter.
Men nu funderar jag på om det ens är rätt sätt att se på det.
Kanske ska vi vara tacksamma om vi får hälften.
Femtio centimeter.
Kanske är det där vi borde börja.
Inte med att tänka på allt vi saknar.
Utan på allt vi faktiskt fått.
Varje morgon.
Varje kopp kaffe.
Varje skratt.
Varje samtal.
Varje gurka som växer i växthuset.
Varje människa vi får ha kvar en dag till.
Tanken att idag är första dagen på resten av våra liv har kommit närmare mig den senaste tiden.
Och kanske finns det också något annat där.
Att det faktiskt är mitt ansvar att göra mig själv lycklig.
Just nu är att göra mig själv lycklig att sitta här.
Att höra vinden.
Att njuta av dofterna från allt som bor här ute.
Att trycka ner tangent för tangent och låta tiden vara här, just i den här stunden.
Någon annan kanske skulle tycka att jag är en tråkig människa.
Men det är inte någon annans liv jag lever.
Jag lever mitt liv.
Och jag vill leva det på mitt sätt.
Att ta mitt eget liv på allvar.
Inte sedan.
Inte när allt blivit klart.
Inte när allt är perfekt.
Utan nu.
Idag.
Reflektion
Vi vet aldrig hur lång vår meter blir.
Men vi vet att den blir kortare för varje dag som går.
Kanske är det därför livet inte handlar om att fylla varje centimeter med prestation.
Kanske handlar det om att fylla den med närvaro.
Och om att se till att det vi lämnar efter oss hos andra människor får landa mjukt.
Vad skulle förändras i ditt liv om du levde lite mer som om varje dag faktiskt räknades?
AHA – En Meter liv
Det här inlägget handlar egentligen inte om grillmiddag, dahlior eller gurkor.
Det handlar om att döden plötsligt flyttat sig lite närmare medvetandet.
Inte som skräck.
Utan som en påminnelse.
Om att livet pågår nu.
Om att människor betyder mer än vi tror.
Och om att lycka kanske inte är något vi hittar.
Kanske är det något vi väljer att ta ansvar för, en vanlig lördagskväll under en paviljong medan vinden får tyget att fladdra.
Kanske blir den där metern av liv ännu kortare än vi tror. Då blir det också ännu viktigare att fylla varje millimeter med en känsla av sammanhang, en känsla av närvaro och en känsla av att faktiskt vara där livet händer.
Tidigare reflektion om livets längd
Tankar om tiden från ett äldre inlägg
När någon som alltid funnits där plötsligt inte gör det
Prenumerationslänk
Här kan prenumerera:
Prenumerera på Malix.se
✅ PayPal-stöd
Här kan du stötta mitt skrivande om du vill stötta ditt skrivande:
Stöd Malix.se via PayPal
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. 🌿💚
Lämna ett svar