Sårbarhet som styrka är inte alltid lätt att leva i. Idag är en sådan dag när solen är i moll och kroppen bär på konstiga känslor.
🇸🇪 Svenska nedan
🇬🇧 English below
Jag vet inte exakt vad det är som gör att jag mår som jag gör.
Det kan vara samtalet med rektorn.
Det kan vara den stundande fikan.
Den fika jag i hela mitt hjärta vill ska gå bra.
Jag vill att dessa små pojkar ska mötas och bli nyfikna på varandra.
Jag vill att vi vuxna ska få hjälpa dem att bli nyfikna – istället för försiktiga och vaksamma.
Mamman som kommer har jag aldrig träffat.
Men jag känner hennes känslor.
Jag är mamma.
Mammor har en särskild känsla för sina barn.
Vi vill att världen ska se våra underverk.
Vi vill att världen ska tycka om dem.
Ibland blir det inte så.
Ibland ser andra det som vi inte ser.
Och när vi upptäcker att världen har andra ögon på våra barn –
då gör det ont.
Vi blir osäkra.
Vi blir rädda.
Men istället för att visa det osäkra och rädda döljer vi det bakom en fasad av ilska och stolthet.
Vi blir rädda tigrar.
Och rädda tigrar lyckas sällan.
Rädslan gömmer sig bakom det arga, det skrikiga, den hårda masken.
Fasaden är bara ett skydd för att slippa visa sin sårbarhet.
🌿 Sårbarhet som styrka i mötet med andra
Vi lurar oss själva att tro att vi är starka när vi är osårbara.
Men det är tvärtom.
Visar jag min sårbarhet, min rädsla, mitt rop på hjälp –
då är jag stark.
När jag vågar stå upp för mig själv och samtidigt visa mig skör,
då händer något.
Ofta, när man ärligt ber om hjälp, får man hjälp.
Det hjälper inte mig att visa en mask av tuffhet.
Men när jag visar hur rädd och osäker jag är i situationen –
då möts vi.
Två människor.
Med samma farhågor.
Med tid att lyssna.
Förstå.
Hjälpa.
Det är sårbarhet som styrka.
🌸 Tack
Tack för att jag ännu en gång vågar möta mitt innersta.
Tack för att jag förstår att bakom alla roller och masker finns en människa som är rädd.
Rädd för att visa sitt rätta jag.
Det rätta jaget som är vackert.
Klokt.
Och framför allt mänskligt.
Lever jag idag, just nu –
hinner jag inte ta på mig masken.
Då står jag kvar i rädslan.
Och i alla andra känslor.
© malix
🇬🇧 English Version
🌤 Vulnerability as Strength – When the Sun Feels Minor
Vulnerability as strength is not always easy to live in. Today is one of those days when the sun feels minor and my body carries strange emotions.
I don’t know exactly why I feel like this.
Maybe it’s the meeting with the principal.
Maybe it’s the upcoming coffee.
The coffee I deeply hope will go well.
I want these little boys to meet and become curious about each other.
I want us adults to help them move from fear to curiosity.
The mother who is coming – I’ve never met her.
But I recognize her feelings.
I am a mother.
Mothers want the world to see the miracle in their child.
When the world looks at our children with different eyes – it hurts.
We become insecure.
Afraid.
But instead of showing that fear, we hide it behind anger and pride.
We become frightened tigers.
And frightened tigers rarely succeed.
The anger is often just fear in disguise.
The mask is protection.
🌿 Vulnerability as Strength in Human Connection
We fool ourselves into thinking we are strong when we appear invulnerable.
But true strength is different.
When I show my vulnerability, my fear, my need for help –
that is strength.
When I dare to stand in my truth, even trembling,
something shifts.
When we honestly ask for help, we are often met with help.
When I remove the mask,
we meet as humans.
Two people.
With shared fears.
With room to listen.
That is vulnerability as strength.
© malix
Lämna ett svar