🇸🇪 Att ta ansvar som vuxen – när ett samtal förändrar allt
🇸🇪 Svenska nedan
🇬🇧 English below
Att ta ansvar som vuxen är inte alltid enkelt. Men igår fick jag uppleva vad som händer när två vuxna faktiskt vågar göra det.
Igår ringde min sons rektor.
Det samtalet återskapade mitt hopp.
Hon ringde inte för att försvara sig.
Hon ringde inte för att vinna.
Hon ringde som människa.
Vid vårt förra möte gömde vi oss bakom våra masker.
Vi hamnade i prestige.
Vi gömde oss bakom kompetenser och kunskapsgropar.
Du har fel. Jag har rätt.
Ingen av oss tittade egentligen på vad mötet skulle handla om.
Jag kom med min ryggsäck – hundra år av dåliga erfarenheter av skolan.
Hon kom med sin roll.
Vi möttes inte.
Vi försvarade oss.
Och det blev så himla fel.
När vuxna blir små i sandlådan
Anledningen till mötet var att hjälpa min underbara stora son ut i vuxenlivet.
Men istället blev vi vuxna små barn i en sandlåda.
Vi letade fel.
Vi försvarade oss.
Vi pekade.
Ingen vann.
Min son var inte ens i centrum.
Att ta ansvar som vuxen i praktiken
Men igår hände något.
Rektorn tog ansvar.
Hon visade sin del i det som blev tokigt.
Hon vågade säga:
”Jag gjorde fel.”
Det förändrade allt.
När hon tog ansvar som vuxen vågade jag göra detsamma.
”Du är inte ensam om att göra fel. Jag gjorde också fel.”
Respekten jag känner för henne nu handlar inte om hennes titel.
Inte om utbildning.
Inte om status.
Den handlar om att hon är mänsklig.
En kvinna med känslor.
Mod.
Medkänsla.
När hoppet tänds igen
Nu kan vi ha sommarlov utan gnagande oro.
Vi behöver inte bygga strategier och försvarstal inför hösten.
Vi har en överenskommelse.
Nästa möte ska handla om min son.
Inte om min ryggsäck.
Inte om hennes prestige.
Utan om hur vi bäst hjälper honom.
Så att hans svårigheter åter blir tillgångar.
Så att han får tro på sig själv igen.
Han är inte slapp.
Inte likgiltig.
Han är unik.
Han duger.
Han är ett underverk med egna styrkor.
O-tillgångar eller tillgångar?
Det som kallas o-tillgångar blir o-tillgångar när vi försöker förändra honom.
De blir tillgångar när vi förändrar förutsättningarna.
En klok kvinna sa en gång till mig:
Vi kan inte förändra människans funktionshinder.
Men vi kan förändra omgivningen där hindret uppstår.
Och som Kay Pollak säger:
”Jag kan inte förändra en annan människa. Jag kan bara förändra mig själv.”
Tänk om jag hade förstått det tidigare.
Den enda människa jag kan förändra är mig själv.
Och i det valet kan jag välja min egen lycka.
Tacksamhet
Tack för att vi tänkte ett varv till.
Tack för att du gick halva vägen.
Vi möttes där.
Och tillsammans kan vi hjälpa en ung människa att slippa kämpa för sin existens –
och istället kämpa för sin framtid.
© malix
🇬🇧 English Version
Taking Responsibility as an Adult – When Prestige Turns Into Hope
Taking responsibility as an adult is not always easy. But yesterday I experienced what happens when two adults truly dare to do it.
My son’s principal called me.
She didn’t call to defend herself.
She didn’t call to win.
She called as a human being.
At our previous meeting, we hid behind our masks.
Prestige took over.
Competence became a shield.
We forgot why we were there.
We were there to help my son move into adulthood.
Instead, we became children in a sandbox.
Yesterday, she took responsibility.
She said: “I made mistakes.”
And when she did, I could say: “So did I.”
That changed everything.
Respect now has nothing to do with titles.
It has to do with humanity.
We cannot change who my son is.
But we can change the environment around him.
As Kay Pollak says:
“I cannot change another person. I can only change myself.”
And that is where hope begins.
Att leva med ADHD som vuxen – mer än “en släng”
https://malix.se/30/adhd-vuxen-neurodivergens-trotthet/11/10/11/#se
Sårbarhet som styrka – när solen är i moll
💛 Stöd mitt skrivande
Om du uppskattar mina texter och vill stödja mitt fortsatta skrivande kan du göra det här:
👉 Stöd via PayPal:
PayPal Me
📩 Prenumerera på bloggen
Vill du få nya inlägg direkt när de publiceras?
👉 Prenumerera här:
Prenumerera
© malix
Lämna ett svar