Då sitter jag här igen och även idag bor kaffet här medan huset fortfarande sover och katten redan sprungit ut på sin lilla morgonrunda. Igår var vi i stan och handlade kantplåt till våra äppelträd och plötsligt blev några stenar och ett litet trädgårds-projekt också tankar om hur livet växer fram steg för steg.
Trädgård och livet i sig
Då sitter jag här igen.
Och även idag bor kaffet här.
Huset är tyst eftersom alla sover och katten redan sprungit ut på sin lilla morgonrunda. Det är något särskilt med de där första timmarna innan resten av världen vaknar. Tankarna får mera plats då.
Igår var vi i stan och handlade kantplåt som vi ska ha runt våra träd. Jag fick ju över lite sten efter att jag blev klar med pallkragarna på framsidan och nu har jag fått för mig att göra ordning runt våra äppelträd också. Svart duk runt om, en plåtremsa som kant och sedan sten ovanpå. Jag tänker att det både blir fint och bekvämt.
Men så fort en tanke föds så kommer nästa.
För nu börjar hjärnan redan tänka:
“Men hela trädgården skulle man ju kunna göra om…”
Fast så roligt ska jag nog inte ha. Inte på en gång i alla fall.
Och kanske är det lite så med livet också.
Trädgård och livet byggs i små steg
När jag satt där med kaffet började jag tänka på hur mycket en trädgård egentligen liknar livet självt.
Livet blir ju aldrig färdigt bara för att man bestämmer sig för något.
Man kan sätta mål, drömmar och planer — men det är de små stegen som gör skillnaden. Ett steg idag. Ett litet imorgon. Och plötsligt märker man att man faktiskt kommit längre än man trodde.
Kanske är det därför jag försöker bromsa mig själv lite ibland.
För gör jag klart allt på en gång så kommer jag ändå snart hitta nya projekt. Nya idéer. Nya saker att förändra. Och kanske tröttnar jag dessutom på sten innan allt ens är färdigt.
Så kanske är det bättre att göra lite i taget.
Göra klart det lilla man håller på med just nu och låta resten växa fram med tiden.
Rom byggdes inte på en dag.
Och det gör inte ett liv heller.
Inte ett hus.
Inte en trädgård.
Inte vi människor heller.
Trädgård och livet förändras med tiden
Det märkliga är ju också att vissa projekt aldrig egentligen blir färdiga.
De är lite som middagsmaten, vardagen eller växandet i oss själva. Man fortsätter bara. Ändrar lite. Tänker om. Börjar om på nytt.
Helt plötsligt står man där och känner att man vuxit ur en färg, en tanke eller kanske till och med en gammal version av sig själv.
En ny epok smyger sig in utan att man riktigt märker när det hände.
Oj vad många tankar det blev av några äppelträd och lite plåt.
Trädgård och livet hos Malou och Alfreds kalas
När vi ändå var iväg och handlade hittade vi också en stor boll och genast tänkte vi på Alfred.
Så efter att vi packat ur bilen hemma tog vi med oss bollen, ett staffli och ett cykelställ som skulle hem till Malou.
Där var det full gång med kalas nummer två för Alfred.
Åtta barn sprang runt genom huset och lekte precis överallt. Det var liv och rörelse vill jag lova.
Dotterns sambo tittade på klockan och sa:
“Nu är klockan 13.20. Om fyrtio minuter blir det lugnt.”
Jag skrattade och sa:
“Men de kan väl vara ute i trädgården?”
“Jo… fast det får vara sista stunden i så fall. De är vilda och det kommer se ut därefter.”
Och ja… det låg nog något i det.
Men barnen hade roligt.
Och det är ändå det viktigaste.
Vi fick smaka på de nya kalastårtorna igen också — även om jag egentligen inte behövde just det.
Nu får det nog vara slut på godsaker för min del ett tag.
Reflektion om trädgård och livet
Kanske handlar livet mindre om att bli klar och mer om att fortsätta skapa något man trivs i.
Lite sten här.
En ny tanke där.
Ett barnkalas fullt av skratt.
En kopp kaffe i morgontystnaden.
Och mitt i allt det där pågår livet, utan att det behöver vara perfekt eller färdigt.
Trädgård och livet blir aldrig riktigt färdigt
Kanske är det just det här som texten egentligen handlar om.
Inte bara om äppelträd, sten och plåtkant.
Utan om hur vi människor nästan alltid håller på att bygga vidare på våra liv.
Vi tänker:
“När det här blir klart… då ska jag landa.”
Men så kommer nästa tanke. Nästa dröm. Nästa liten förändring.
Och kanske är det inte ett misslyckande.
Kanske är det själva livet.
Vi växer ur saker.
Vi hittar nya färger, nya tankar och nya sätt att vara. Precis som i en trädgård där något blommar över medan något annat just börjar ta fart.
Och kanske är bloggen lite likadan.
Den byggs inte färdig på en dag heller.
Den växer fram ord för ord, inlägg för inlägg och små projekt här och där. En ny tanke ena dagen, en ny bild av livet nästa. Ibland ett bibliotek, ibland statistik, ibland bara några rader från köksbordet tidigt på morgonen medan kaffet fortfarande är varmt.
Och precis som med livet och trädgården så tror jag inte heller att bloggen egentligen ska bli “klar”.
Den får förändras tillsammans med mig.
Mitt i allt försöker vi skapa små platser av lugn:
en kopp kaffe, några stenar runt ett träd, ett barnkalas fullt av skratt eller bara känslan av att få vakna innan resten av huset gör det.
Vi blir nog aldrig helt färdiga.
Men kanske behöver vi inte heller bli det.
Läs gärna också
- En helt ny måndag – om minnen, småsten och trygghet vid köksbordet
- Drömmar, vila och att sakta komma hem till sig själv
- Jordgubbsgardiner, örter och en känsla av sommar mitt i blåsten
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina vardagsreflektioner om livet, ADHD, närvaro, familj och de små tankarna mitt i allt det vanliga?
Stötta mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver och vill hjälpa bloggen att fortsätta leva får du gärna stötta mitt arbete här:
Fråga till dig som läser
Har du också projekt i livet som egentligen aldrig blir helt klara — men som ändå känns viktiga att fortsätta med?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar