ADHD och exekutiv funktion märks tydligast när jag sitter fast och trycker på samma knapp om och om igen. Det är en sådan dag idag.
🇸🇪 Svenska versionen 🇬🇧 English version
🧠 ADHD och exekutiv funktion i vardagen
Här sitter jag ännu.
Ändå vaknade jag tidigt i morse.
Men det är liksom en lögn att komma härifrån.
Bloggen krånglar.
Jag kan inte.
Och jag fattar inte.
Istället för att tänka i nya banor gör jag exakt samma sak tio gånger.
Och tänka sig – det funkar inte ändå.
Visst är det konstigt?
Jag klickar.
Klipper ut.
Klistrar in.
Fixar.
Men funkar det?
Nej.
Det är här ADHD och exekutiv funktion blir så tydligt i min vardag.
Om min son läser detta skakar han nog på huvudet.
Ler lite överlägset och tänker:
“Detta är min mamma i ett nötskal.
Hon trycker på knappen.
Det funkar inte.
Då trycker hon på samma knapp igen.
Och förväntar sig ett under.”
Och ja, min son.
Du har rätt.
ADHD och exekutiv funktion när knappen inte funkar
Men när jag tänker efter är det här egentligen något annat.
Det är en perfekt beskrivning av exekutiv funktion som kör fast.
En perfekt beskrivning av en ADHD-loop.
En perfekt beskrivning av skam blandad med humor.
Och kanske också lite jämförelseångest när andra verkar få allt att fungera – till och med sina trädgårdar.
Och ändå.
Det är mänskligt.
Inte dumt.
Jag är inte dum när jag trycker på samma knapp igen.
Jag är hoppfull.
Jag tror att det kanske funkar den här gången.
Att lösningen finns där – bara ett klick bort.
Det är skillnad.
Så jag gör det enda rimliga.
Jag lämnar det en stund.
Tänker på annat.
Går tillbaka senare.
Och provar igen.
Kanske inte genom att trycka på samma knapp.
Men genom att andas först.
Mulet väder idag.
Enligt mig borde det vara förbjudet att gå ut i trädgården i sådant väder.
Jag önskar att grannarna tog till sig mitt förbud.
Tänk om ingen fick göra fint i sin trädgård om inte jag var ute i min.
Då hade vi alla haft halvt i ordninggjorda rabatter.
Och jag hade sluppit den där lilla känslan av att ligga efter.
Men det är också mänskligt.
Att jämföra.
Att känna måste.
Att känna sig lite sämre.
Och ändå – här sitter jag.
Inte dum.
Inte hopplös.
Bara i rörelse.
ADHD och exekutiv funktion handlar inte om dumhet – det handlar om hur hjärnan fastnar i ett mönster.
Lev idag.
Njut nu.
Och om knappen inte funkar –
andas först innan du trycker igen.
☕ Stötta mitt skrivande
Om du uppskattar mina texter om ADHD, vardag och ett liv i rörelse och vill stötta mitt fortsatta arbete med bloggen får du gärna bidra.
👉 Stötta via PayPal:
PayPal Me
Varje bidrag – stort som litet – hjälper mig att fortsätta skriva och dela det som är mänskligt, på riktigt.
📬 Prenumerera på bloggen
Vill du få nya inlägg direkt i din inkorg?
👉 Prenumerera här:
prenumerera
Du missar inget – och kan avsluta när du vill.
🇬🇧 English version
🧠ADHD and executive function
Here I am, still sitting here.
Even though I woke up early this morning.
And yet it feels like a lie to get up and leave.
The blog is acting up.
I can’t figure it out.
And I don’t understand.
Instead of thinking in new ways, I do the exact same thing ten times.
And surprise – it still doesn’t work.
Isn’t that strange?
I click.
Cut.
Paste.
Fix.
Does it work?
No.
If my son reads this, he’s probably shaking his head.
Smiling slightly and thinking:
“This is my mom in a nutshell.
She presses the button.
It doesn’t work.
So she presses the same button again.
And expects a miracle.”
And yes, my son.
You’re right.
But when I think about it, this is actually something else.
It’s a perfect description of executive function getting stuck.
A perfect description of an ADHD loop.
A perfect mix of shame and humor.
And maybe a little comparison anxiety when others seem to make everything work – even their gardens.
And still.
It’s human.
Not stupid.
I am not stupid when I press the same button again.
I am hopeful.
I believe it might work this time.
That the solution is there – just one click away.
That’s different.
So I do the only reasonable thing.
I step away for a while.
Think about something else.
Come back later.
And try again.
Maybe not by pressing the same button.
But by breathing first.
It’s cloudy today.
According to me, it should be forbidden to work in the garden on days like this.
I wish my neighbors would follow my rule.
Imagine if no one was allowed to make their garden beautiful unless I was outside in mine.
Then we would all have half-finished gardens.
And I wouldn’t feel that quiet sense of falling behind.
But that’s human too.
To compare.
To feel pressure.
To feel a little less than.
And still – here I am.
Not stupid.
Not hopeless.
Just in motion.
Live today.
Enjoy now.
And if the button doesn’t work –
breathe before you press it again.
☕ Support My Writing
If you appreciate my reflections on ADHD, everyday life and living in motion, you’re welcome to support my work.
👉 Support via PayPal:
PayPal Me
Every contribution helps me continue writing and sharing honest reflections.
📬 Subscribe to the Blog
Want new posts delivered straight to your inbox?
👉 Subscribe here:
Subscribe
Lämna ett svar