Det här är en reflektion från gårdagen.
Från en dag fylld av möten, ord och intryck som inte riktigt släppte taget – utan fick följa med hem och landa i mig.
🇬🇧 Read this post in English Reflection from yesterday – when words settle and hope grows
Lördag kväll – när Reflektion från gårdagen stannar kvar
Det är lördag kväll.
Och jag sitter här med en kropp som är lite trött, men ett huvud som är fullt av tankar.
Dagen började som en vanlig dag – men slutade med att något flyttade in i mig.
Ord. Samtal. Människor.
Jag var på valupptakt i Trollhättan.
Och det var inte bara en scen med människor som pratade.
Det var något annat också.
Något som gick att känna.
Orden som sades där uppe…
de stannade inte där.
De flyttade in.
Och jag märker hur de ligger kvar i mig nu.
När verkligheten får ord
Det pratades om karensdagen.
Att den måste bort.
Och jag tänker att även om det inte alltid handlar om mig –
så handlar det om oss.
Om alla de som går till jobbet sjuka.
Inte för att de vill.
Utan för att de inte har råd att vara hemma.
Jag vet hur det känns.
När kroppen stretar emot.
När varje steg är tungt.
När man trycker i sig Alvedon för att orka en dag till.
Egentligen vill man bara ligga ner. Vila.
Men man går ändå.
Och jag tänker…
så ska det inte behöva vara.
Inte i ett samhälle som säger att vi tar hand om varandra.
Att få åldras utan oro
Reflektion från gårdagen
Det pratades också om pensioner.
Och det landade i mig.
För när man har arbetat ett helt liv –
då ska man kunna leva på sin pension.
Det ska inte handla om att välja mellan mat eller medicin.
Det ska inte handla om oro.
Du har gjort ditt.
Du har burit, slitit, betalat skatt.
Då ska samhället bära tillbaka.
Samhället vi bygger tillsammans
Det sades så mycket mer.
Om arbete.
Om framtid.
Om att skapa möjligheter – inte bara för några, utan för alla.
Att våra barn ska våga bli vuxna.
Våga flytta hemifrån.
Våga ta steg ut i livet.
Att vi måste fortsätta satsa på kunskap.
På folkbildning.
På platser som ABF där människor får växa – även senare i livet.
För det är där något händer.
När människor får förstå. Lära. Samlas.
Mötena som stannar kvar – en reflektion från gårdagen
Men det som stannade mest hos mig…
det var inte bara det som sades från scenen.
Det var mötena.
Samtalen på torget.
Människor som stannade upp. Delade tankar.
Alla tyckte inte som jag.
Och det var okej.
För det fanns något annat där.
En respekt. En vilja att prata.
Och en man…
han bar ordet solidaritet med en sådan självklarhet och stolthet.
Det gjorde något med mig.
Hoppet som känns i magen – en reflektion från gårdagen
När jag gick därifrån kände jag det i magen.
Ett lugn.
Ett hopp.
Inte för att alla tycker lika.
Utan för att det fortfarande finns människor som bryr sig.
Som vill.
Som tänker.
Som pratar med varandra.
Och kanske är det där det börjar.
Inte i stora ord.
Utan i möten.
I samtal.
I viljan att se varandra.
Och kanske…
Kanske handlar det inte bara om politik.
Kanske handlar det om vilket samhälle vi vill vara i.
Ett där vi orkar bry oss.
Ett där vi inte lämnar varandra.
Ett där vi vågar hoppas.
Och just ikväll…
så känns det faktiskt som att det är möjligt.
🌿 Reflektion från gårdagen
Ibland är det inte svaren som stannar kvar – utan känslan.
Av att något fortfarande är levande.
Att människor fortfarande vill varandra väl.
Och kanske räcker det som början.
Den här reflektionen från gårdagen fick stanna kvar i mig längre än jag trodde.
🌿 Mellan raderna – min röst
Någon stod där framme och sa något som fastnade i mig.
Inte exakt orden – men känslan.
Att det är här vi står.
Det är nu vi är.
Och det är härifrån framtiden tar sin riktning.
Och kanske är det just där allt börjar.
Inte sen.
Inte längre fram.
Utan här.
Det här blev ännu en reflektion från gårdagen – en sådan som stannar kvar lite längre än man tror.
Människan först.Alltid.
💛 Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta mitt skrivande och det jag delar här, får du gärna göra det här:
👉PayPal Me
Det gör skillnad – mer än du tror.
📬 Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina texter framåt – om vardag, tankar, ADHD och livet som pågår mitt i allt:
👉 Prenumerera här
🔗 Läs mer från mig
Det jag skriver om här hänger ihop med något större –
om människor, sammanhang och det som bär ett samhälle.
Jag skrev en gång om det genom min mormor:
👉 Ett liv genom ett förändrat Sverige – Thor Ivar Lindberg (1891–1965)
👉 Min mormor och folkhemmet – ett sekel av ansvar
✨ Avslutande ord
Lev idag, just nu.
Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta.
Men det är här – i det vi gör, känner och vågar tro på – som framtiden faktiskt tar form.
Lämna ett svar