Vedspisen inne i soldattorpet under vår söndagsutflykt till soldattorpet.

Söndagsutflykt till soldattorpet blev den där sortens helg som rymmer allt: vinterkyla, grillad korv, familj, saknad, skratt och en stilla känsla av att tiden stannar. Här skriver jag om lördagsbadet i sjön, stickningen, det gamla torpet och den mjuka tacksamhet som stannade kvar i mig.

Read this post in English -> Sunday Outing to the Soldier’s Cottage

Lördag – vinterbad och morgonlyx

På lördagsmorgonen var jag nere vid sjön och badade.
Luften var iskall med –7,5 grader, men vattnet var faktiskt varmare: 8,1 plusgrader.

Badet var kyligt och härligt på samma gång, och omgivningen var drömskt vacker. Sjön låg spegelblank och röken dansade över ytan.
Det bet i fingrar och tår när jag fick av mig badskorna och började gå hem igen.

Hemma åt jag och maken frukost medan huset fortfarande sov.
Han tog av risgrynsgröten jag kokade igår. Jag gjorde den i crockpoten och lät den svalna under natten. Det är viktigt att röra runt i crockpoten medan gröten kokar, men smaken – den där heliga, lena smaken av långkokt risgrynsgröt – den är värd varenda halvtimmes rörande.

På spisen tar gröten en timme. I crockpoten blir det fyra. Barnen och maken älskar risgrynsgröt, särskilt nu när kylan kommit.
Själv är jag inte lika förtjust i gröten, så jag åt rostat bröd med leverpastej och massor av färsk gurka. För mig är det ren lyx.

Efter frukosten fixade jag till mig, och så åkte vi till stan för att handla.
Vi tog en sväng in på Netonnet för att titta på födelsedagspresenter. Lillgrabben vill ha en datorskärm, och till lilltjejen har vi tänkt något tekniskt – men det kan jag inte skriva här, ibland läser hon ju och då försvinner överraskningen.

Tydligen har Black Week redan börjat, men vi såg inga heljdundrande priser, så vi väntar lite till.

Vi handlade också det som behövs för morgondagens picknick. Vi ska åka till soldattorpet och grilla korv – en liten utflykt vi tycker om. Alfred och hans mamma med sambo följer med, och det känns fint att få samlas så.

Samtidigt finns det en liten tom plats i mig som rör sig just när vi planplanerar sådana här dagar.
Jag har ju två barnbarn till, men de är inte en del av våra stunder just nu. Det gör att glädjen får en liten kant. Inte så att den försvinner – men den får en spricka där det känns lite trasigt och saknat.

Det är ingen anklagelse. Det är bara ett faktum i mitt hjärta:
att det kan vara både varmt och sorgligt på samma gång.

Lördag eftermiddag – texter, minnen och raggsockor

På eftermiddagen satte jag mig med mina texter.
Långa texter. Viktiga texter. Sådana som får mig att se både vem jag har varit – och vem jag har blivit. Orden blir som en spegel där både gammalt och nytt visar sig.

När jag satt där tänkte jag tillbaka på fredagen.
Det var då jag och Alfred åkte själva till soldattorpet – en Alfred-dag, bara han och jag.
Det var där, inne i det lilla huset, som han sa att han ville ha strumpor jag stickat åt honom.
Det är något så fint i det, att barnbarnen fortfarande vill ha sådant jag gör med händerna.

Det var därför jag bad AI ta fram ett mönster för stickor 6 mm (US 10) i storlek 38 – inte för att jag behöver något mönster, utan bara för att få rätt maskantal. Och så här blev det:

Raggsockor – Storlek 38 (Stickor 6 mm / US 10)

Tjockt garn, perfekt för kalla golv.

Lägg upp: 28 maskor
Skaft: 1 r, 1 a i 10–12 cm
Slätstickning: 5 varv
Häl: stickas på 14 maskor, 16 varv
Hälvändning: tills 8 maskor återstår
Plocka upp: 8 maskor per sida → totalt 38 maskor
Kilminskningar: tills 28 maskor återstår
Fot: ca 20 cm
Tå: minskningar tills 8 maskor → dra ihop.

Söndagsutflykt till soldattorpet – när tystnaden bär historien

På söndagen packade vi ihop korv, korvbröd, bostongurka och torkad lök i en påse.
Jag kokade choklad och hällde i en termos. Sedan åkte vi iväg till soldattorpet – jag, maken och lillgrabben.

Vi stannade till hos dottern som skulle följa med, och Alfred valde att åka med oss i bilen tillsammans med lillkillen.

När vi kom fram var världen stilla.
Den där vintern innan jul när snön ligger tunt och allt är tyst. Soldattorpet stod där som det alltid gör – väderbitet, enkelt och fullt av historia.

Just soldattorpet gjorde söndagsutflykten speciell – en plats där historien fortfarande känns nära.

Mer om vår söndagsutflykt till soldattorpet

Alfred ville visa lillkillen runt. Det jag berättade för honom i fredags berättade han nu vidare, ord för ord. Han sa:
“Det har säkert bott sju personer i det här lilla huset förr.”

Och det hade det kunnat göra. Soldattorpsfamiljer levde enkelt, ofta trångt, men alltid nära varandra och nära jorden. Soldaten fick ett hem, lite mark och skattelättnad – men skyldigheten att gå ut i krig när det behövdes.

Pojkarna gick vidare till den gamla fäboden där djuren hölls förr. Det är fint att se barn ta in historien som något levande.

Ute grillade vi korv och kycklingklubbor.
Den varma chokladen smakade extra gott i kylan.

Efter en stund försökte vi gå upp till utsikten, ungefär femhundra meter bort, men det blev för brant för min höft.
Så vi vände tillbaka och hamnade vid torpet igen, och det var lika bra. Ljuset där var vackert.

Vår söndagsutflykt till soldattorpet blev en sådan dag som stannar kvar i kroppen.

Till slut sa vi hej då till stugan och till dottern och hennes familj.
Hemma packade vi upp våra saker. Jag hade plockat med mig lite tallris från skogen och satte det i en vas på köksbordet. Doften gjorde köket mjukt.

Helgen är snart över, men jag summerar den som en härlig helg. En mjuk helg.
En helg nära min familj, en helg att minnas med tacksamhet – även om det en stund bodde lite sorg i mig. Det är sådant jag inte kan göra något åt.

Jag tror att det var kombinationen av vinterkyla och stillhet som gjorde vår söndagsutflykt till soldattorpet så minnesvärd.

Självklart hade jag velat att alla var med.
Men just nu, i den här tiden, ser livet ut som det gör.
Och jag får vara i det jag kan vara i – i de cirklar som fortfarande bor omkring mig.

Soldater och soldattorp förr i tiden – en liten faktaruta

Det som gör en söndagsutflykt till soldattorpet speciell är hur nära historien känns.

Soldattorpen var en del av det svenska indelningsverket från 1600-talet till början av 1900-talet.
En soldat fick ett litet torp och en bit mark att bruka. I gengäld skulle han vara redo att kallas in till krig.

Vedspisen i soldattorpet under vår söndagsutflykt till soldattorpet.

Livet var enkelt och ofta trångt. Många familjer bodde på liten yta, men torpet gav trygghet och en fast punkt.
På gården fanns ofta en liten fäbod, en vedbod, en brunn och några få djur. Vardagen bestod av jordbruk, vedhuggning och att hålla torpet i gott skick.

Idag står många soldattorp kvar som kulturminnen – tysta vittnen om ett liv som byggde landet långsamt, med händer som aldrig slutade arbeta.

Frågor till dig som läser

Har du en plats som får tiden att stanna?
Vad betyder en helg nära familjen för dig?
Vilken känsla ger naturen dig så här års?

Mellan raderna – AHA

I den här helgen finns två rörelser samtidigt:
den nära, varma cirkeln som fortfarande finns – och den som saknas.

Det är just i mellanrummet mellan dessa två som något viktigt händer:
att livet inte måste vara helt för att vara gott.
Det får vara både tacksamhet och sorg.
Både minusgrader och varm choklad.
Både det som är – och det som saknas.

Det är där min styrka bor.

Reflektion

När helgen nu lägger sig till ro känner jag en stilla tacksamhet.
För badet.
För torpet.
För barnens röster i kylan.
För tallriset i vasen på köksbordet.
För att jag får fortsätta leva i de cirklar som fortfarande håller mig nära.

När jag tänker tillbaka på vår söndagsutflykt till soldattorpet känner jag mest tacksamhet.

Läs också:

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna
När kroppen reagerar innan tanken – om de där olustkänslorna som säger mer än vi tror

Stöd mitt skrivande

Vill du stödja mitt skrivande?
Här finns min PayPal-länk:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE

Prenumerera på bloggen

Få nya inlägg direkt i din mejl:
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Soldattorp

https://sv.wikipedia.org/wiki/Indelningsverket

Sunday Outing to the Soldier’s Cottage

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 november 2025

i Vardag & familjeliv, vinterbad

Our Sunday outing to the soldier’s cottage became the kind of weekend that holds everything at once: winter cold, grilled sausages, family, longing, laughter, and that quiet feeling of time standing still. Here I write about Saturday’s lake swim, my knitting, the old cottage, and the gentle gratitude that stayed with me when the weekend came to an end.

Läs det här på Svenska ->Söndagsutflykt till soldattorpet – en helg med värme

Saturday – Winter Swim and Morning Warmth

On Saturday morning, I went down to the lake for a cold swim.
The air was a freezing –7.5°C, but the water was surprisingly warmer at 8.1°C.

The swim was both icy and wonderful. The lake was mirror calm, and steam danced over the surface. It stung my fingers and toes when I pulled off my swim shoes and walked back home.

At home, my husband and I ate breakfast while the house was still asleep.
He had some of the rice porridge I cooked the day before. I made it in the crockpot and let it cool overnight. It needs stirring now and then, but the taste becomes so soft and deep — worth every half-hour of stirring.

The kids and my husband love rice porridge, especially now that the cold is here.
I’m not much for porridge, so I had toasted bread with liver pâté and lots of fresh cucumber. Pure luxury for me.

After breakfast we got ready and drove to town. We stopped by NetOnNet to look at birthday gifts. Our little boy wants a computer screen, and for our little girl we have a more technical idea — but I can’t write it here because she sometimes reads the blog.

Black Week had already started, but we didn’t see any real bargains, so we decided to wait.

We also bought what we needed for Sunday’s picnic at the soldier’s cottage. Alfred and his mum with her partner were joining us. It felt nice to plan for a day together.

At the same time, there’s a small quiet place in me that stirs on days like this.
I have two more grandchildren, but they’re not part of these moments right now.
The joy gets a small edge — not disappearing, just slightly cracked where longing sits softly.

It’s not an accusation.
It’s simply a truth in my heart:
that life can hold both warmth and sorrow at the same time.

Saturday Afternoon – Writing, Memory, and Wool Socks

In the afternoon I worked on my texts.
Long texts. Important texts.
The kind that make me see both who I’ve been and who I’ve become.

While writing, I thought about Friday.
That was the day Alfred and I went to the soldier’s cottage — just the two of us.
Inside the little house he suddenly said he wanted socks that I had knitted for him.

There is something so tender in that — that my grandchildren still want things made by my hands.

So I asked AI for a sock pattern adapted to my yarn and needles. Not because I need a pattern, but to get the right stitch count. This is what I got:

Wool Socks – Size 38 (US 7.5), Needles 6 mm / US 10

Bulky yarn, perfect for cold floors.

Cast on: 28 stitches
Leg: K1, P1 rib for 10–12 cm
Knit: 5 rounds
Heel: worked on 14 stitches, 16 rows
Turn heel: until 8 stitches remain
Pick up: 8 stitches on each side → 38 stitches total
Gusset decreases: down to 28 stitches
Foot: approx. 20 cm
Toe: decrease to 8 stitches → pull yarn through.

Sunday Outing to the Soldier’s Cottage – Where Time Stands Still

On Sunday we packed sausages, bread, pickles and dried onions into a bag.
I made hot chocolate in a thermos. Then we drove to the soldier’s cottage — me, my husband and our little boy.

Our Sunday outing to the soldier’s cottage became one of those days that settles softly in the body.

We stopped by my daughter, and Alfred chose to ride with us.

When we arrived, the world was completely quiet.
Thin snow on the ground, winter light, and the cottage standing there just as it always does — weathered, simple, full of history.

Exterior of the soldier’s cottage during our Sunday outing to the soldier’s cottage.

Alfred wanted to show the little boy around.
What I had told him on Friday, he now passed on word for word.
He said:
“There were probably seven people living in this tiny house back then.”

Bedroom inside the soldier’s cottage on our Sunday outing.

And there could very well have been. Families lived tightly together.
The soldier worked the land, cared for the cottage, and had to be ready to leave for war at any time.

Kitchen interior of the soldier’s cottage during our Sunday outing.

The boys walked on to the old shed where animals were kept.
It’s beautiful to see children take in history as if it’s still alive.

Old animal shed visited during our Sunday outing to the soldier’s cottage.

Outside we grilled sausages and chicken.
The hot chocolate tasted even better in the cold.

Grilled food enjoyed during our Sunday outing to the soldier’s cottage.

After a while we tried walking up to the viewpoint, about 500 meters away, but it was too steep for my hip.
So we turned back — and that was just as good. The light at the cottage was beautiful.

We said goodbye to the cottage and to my daughter’s family.
Back home we unpacked, and I put some pine branches I had brought with me into a vase on the kitchen table.
The smell made the whole kitchen soft.

The weekend is almost over, and I sum it up as a lovely weekend.
A gentle weekend.
A weekend close to my family — and a weekend filled with gratitude, even though a little sorrow visited me for a moment.
That’s something I can’t change.

Of course I would have wanted everyone to join.
But right now, life looks the way it does.
And I stay within the circles that still surround me.

Soldiers and Soldier’s Cottages in Sweden – A Brief History

Soldier’s cottages, known as soldattorp in Swedish, were part of Sweden’s military system called the indelningsverket, used from the 1600s until the early 1900s.
A soldier was given a small cottage and a piece of land to farm. In return, he had to be ready to leave for military service whenever called.

Life in a soldier’s cottage was simple and often crowded.
Families lived in one or two small rooms, sharing the space for cooking, eating, sleeping, and storing food. Most cottages also had a small shed or barn, a well, and a piece of land for growing crops or keeping a few animals.

The cottage offered stability:
a home, land to work, and support from local farmers.
But it also meant uncertainty, as soldiers could be sent away at short notice.

Today, many soldier’s cottages remain as cultural heritage sites — quiet reminders of everyday life in another time.

Learn More About Soldier’s Cottages in Sweden

Questions for You as a Reader

Do you have a place where time seems to stand still?
What does a weekend with family mean to you — even when the family isn’t complete?
What feeling does nature bring you this time of year?

Your Voice – Between the Lines

There is a quiet strength in this weekend.
A movement between the circle that remains close — and the one that is missing.

Your words say:
life doesn’t need to be whole to be good.
It can hold gratitude and sorrow at the same time.
Cold air and hot chocolate.
Those who come — and those who don’t.

Your voice between the lines is steady:
You stand in your own life now.
You choose what exists, not what is absent.
That is where your strength lives.

Reflection

As the weekend settles, I feel a soft gratitude.
For the swim.
For the cottage.
For the children’s voices in the cold.
For the pine branches in the vase.
For the circles that still carry me.

When I think back on our Sunday outing to the soldier’s cottage, what stays with me most is gratitude.

Read Also

(If you want I replace them with English links to your English posts.)

Support My Writing

If you want to support my writing:
https://www.paypal.com/

Subscribe to the Blog

Get new posts directly in your inbox:
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits somewhere ahead. But this moment — this is where life happens.

Mist-covered lake at sunrise with a frosty pier – symbolizing how jealousy quietly creates distance and changes the space between people

Avundsjukan – känslan som ingen vill vidkännas men alla bär

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 november 2025

i Känslor & Relationer, Mänskligt skav, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Avundsjukan är en känsla få vill kännas vid, men som ändå rör sig mellan människor som en osynlig vindpust. Den skaver tyst, förändrar stämningar och skapar avstånd utan att någon riktigt förstår varför. I den här texten försöker jag närma mig avundsjukan – inte för att döma, utan för att förstå vad den gör med oss och relationerna vi lever i.

Read this post in English->Jealousy – the feeling no one wants to admit but everyone carries

Avundsjukan som smyger sig in när vi minst anar det

Avundsjukan är en sådan känsla som inte gärna visar sig öppet, den smyger sig istället in mellan meningar och blickar och sätt att tala, och det märkliga är att den sällan handlar om det vi tror att den handlar om, för oftast ligger den inte i bilen, i huset, i lönen eller i den där resan som någon annan fått till, utan i känslan av att vilja höra till, av att inte vilja vara den som står utanför, och trots att vi ogärna pratar om det är avundsjukan en av de mest mänskliga känslorna vi bär på.

Varför avundsjukan egentligen uppstår i oss

Avundsjukan bottnar ofta i något mjukt, något skört, något som ligger långt bakom det vi ser på ytan, och när den kommer är det sällan för att vi missunnar någon något, utan för att det väcks en viskning inom oss som säger “varför inte jag?” och den viskningen är inte ful, den är bara mänsklig. Den handlar om rädslan att inte duga, om längtan att få vara lika viktig, om oron att stå utanför något som kanske betyder mer än vi vågar erkänna, och ibland kommer den så snabbt att vi inte hinner tänka innan kroppen redan har reagerat.

Vad avundsjukan gör med den som känner den

När avundsjukan får plats i oss, även om vi inte vill att den ska det, så drar den ihop något inombords, man blir tystare, lite mindre, lite mer tveksam på sitt eget värde, som om någon utifrån plötsligt bestämmer hur mycket vi får vara, och det är märkligt hur snabbt vi börjar jämföra oss med någon som egentligen bara lever sitt liv. Avundsjukan kan få oss att ifrågasätta oss själva helt i onödan, som om någon annans val skulle säga något om vårt värde, fast det aldrig gjorde det.

Vad avundsjukan gör med den som får den riktad mot sig

Och när avundsjukan riktas mot oss, då händer något annat, lika tydligt men på ett annat sätt, för det lägger sig som ett osynligt avstånd i luften, en kyla som inte fanns där innan, och fast ingen säger något högt så känns det i kroppen direkt, hur man krymper sig lite, väger sina ord, går lite mjukare för att inte dra till sig mer av den där känslan som inte är ens egen. Det är tungt att bära något man inte bett om, särskilt när avundsjukan kommer i form av skämt som inte är skämt eller pikar som kläs ut till omtanke.

När avundsjukan blir ilska, missunnsamhet och förvrängda sanningar

Och om avundsjukan får ligga kvar inne i någon för länge, om den inte får namn, om ingen vågar säga vad som faktiskt händer, då kan den förvandlas till ilska, inte alltid synlig, men sådan som ligger precis under hudytan och gör att den som känner den börjar se fel där det inte finns något fel, förstorar saker som inte är stora, och ibland går det så långt att man berättar om den man är avundsjuk på för en tredje person som inte alls var med, någon som plötsligt får bära en bild som inte är sanning utan bara en spegling av en känsla som blivit för trång.

Och då sitter vi tre personer där i en känsla som egentligen bara tillhörde en, och relationen förvrids, blir skev, blir tyngre än den behöver vara, inte för att någon är elak utan för att avundsjukan försöker hitta en plats att landa på när vi inte vill erkänna den som vår. Det är då den gör som mest skada – inte genom vare sig ord eller handlingar, utan genom de små förskjutningarna som får människor att dra sig undan, misstolka, misstänka eller jämföra sig sönder inifrån.

Avundsjukan som skaver – en känsla som smyger in och skapar avstånd i relationer — **När avundsjukan får fäste i en relation slutar dörren vara öppen. Den stängs inte med en smäll — den stängs långsamt. Det är det som gör det så farligt.**

Avundsjukan i relationer – det som knappt syns men känns direkt

Avundsjukan gör något med relationer, även när ingen pratar om den.
Den skapar avstånd, stänger till, gör att man börjar väga sina ord, kanske undviker att dela glädje, kanske tonar ner det som egentligen borde få vara stort. Det blir ett slags osynligt filter mellan två människor, och fast ingen menar något illa blir båda tystare och mer rädda för den där känslan som ingen vill äga men båda känner.

När avundsjukan visar vägen till våra egna drömmar

Men mitt i allt det där finns något viktigt som vi ofta glömmer bort, för avundsjukan visar också något som hör till våra egna drömmar, något som ligger i ögonvrån där vi inte riktigt vågar titta. När grannen köper en ny bil eller någon bygger ut sitt hus eller reser någonstans som vi själva tänkt att vi en dag skulle vilja åka till, då är det egentligen inte ett hot, det är ett bevis på att det går, att världen inte är stängd för oss, att möjligheten finns och att deras väg kanske kan bli en karta över något vi också skulle kunna göra, om vi vill, om vi orkar, om vi vågar.

Och ibland är det just där avundsjukan försöker peka, inte på deras grejer utan på vår egen längtan. Inte på deras val utan på det inom oss som fortfarande lever, som fortfarande vill, som fortfarande sträcker sig framåt.

Att förstå avundsjukan utan att skämmas

Avundsjukan gör den som känner den mjukare när man vågar titta på den, den gör den som får den riktad mot sig friare när man låter den landa där den hör hemma, och relationer blir lättare när ingen behöver låtsas. Avundsjukan är inte ful, inte elak, inte konstig – den är bara mänsklig. Och när vi förstår vad den egentligen försöker säga, då blir den inte längre ett hot utan en väg tillbaka till oss själva.

MELLAN RADERNA – AHA

Det jag inser när jag skriver allt det här är hur snabbt avundsjukan kan sätta sig mellan människor utan att någon av oss egentligen tänkte att det skulle bli så, hur en enda händelse kan få kroppen att stanna upp lite dagen efter, hur man vaknar med en känsla som inte fanns där innan, en sorts skav som inte kommer från mig men som ändå bor i mig nu, och jag tänker på gårdagen och den där kommentaren eller tonen eller blicken som egentligen inte borde betyda något men som ändå gjorde det, för någonstans i det där lilla låg en avundsjuka som inte var min men som nu rörde något i mig på ett sätt jag inte riktigt räknat med.

Det är märkligt hur tydligt det blir när man väl ser det, hur känslan inte längre går att oskärpa, hur den lägger sig som en tunn hinna över relationen och gör den sprödare, skörare, nästan lite oärlig innan den ens hunnit börja, och jag märker hur något i mig drar sig tillbaka, inte som en flykt men som ett skydd, ett sätt att säga: “Så här vill jag inte ha det.” Och jag vet att avståndet redan är där, inte som en mur men som en spricka, och jag vet också att sprickor sällan försvinner helt, för något i mig slutade lita just där, och även om jag kan förstå och förlåta så kan jag inte gå tillbaka till en relation som i grunden vilar på avund eller på ord som inte var sanna.

Och kanske är det det som är den största AHA-känslan i allt det här:
att avundsjukan inte bara säger något om den som bär den,
utan också något om mig,
om mina gränser,
om vad jag väljer att ha nära,
och vad jag väljer bort för att skydda mitt hjärta.

Frågor till dig som läser:

• Har du någon gång känt hur en liten kommentar eller blick förändrat något i dig?
• Vad händer i dig när avundsjukan visar sig — hos dig själv eller hos någon annan?
• Finns det relationer där en tyst skavkänsla fått dig att dra dig tillbaka utan att du riktigt förstod varför?

PayPal-länk

https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE

Prenumerationslänk:

https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Kallbad som självläkning medan jag bloggar på två språk om trauma, mod och förändring. — Carina Ikonen Nilsson

Lev idag och våga känna. Det som skavde igår är det du kan arbeta med idag – så att morgondagen inte gör lika ont.

Läs också:

Svartsjukan som tar död på kärleken
När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna
Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem

Mind.se – Att hantera svåra känslor
Känslor väcker känslor

Jealousy – the feeling no one wants to admit but everyone carries

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 november 2025

i Känslor & Relationer, Mänskligt skav, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Jealousy rarely arrives loudly. It slips into the space between people, changing the light without anyone noticing at first. In this text, I explore jealousy not as something shameful, but as a deeply human feeling that shapes our bodies, our reactions, and the distance between us.

Read this post in Swedish ->Avundsjukan – känslan som ingen vill vidkännas men alla bär

In Swedish we use two different words for this feeling — “avundsjuka” for envy and “svartsjuka” for jealousy.
In English the word “jealousy” holds both meanings.
This text belongs to the Swedish “avundsjuka,” the quiet ache of wanting to belong, not the fear of losing someone.

When jealousy slips in when we least expect it

Jealousy is one of those feelings that rarely shows itself openly; instead it slips into the space between words, glances, and the tone people use, and the strange thing is that it almost never comes from what we think it comes from. It’s rarely about the car, the house, the salary, or the trip someone else managed to take. It comes from the feeling of wanting to belong, of not wanting to be the one standing on the outside, and even though we rarely talk about it, jealousy is one of the most human feelings we have.

Why jealousy actually arises within us

Jealousy often comes from something soft, something fragile, something that lives far behind what we see on the surface. And when it arrives, it’s rarely because we truly begrudge someone their success or happiness — it’s because something in us whispers “why not me?” And that whisper isn’t ugly; it’s just human. It speaks of the fear of not being enough, the longing to be equally important, the worry of standing outside something that perhaps matters more to us than we dare admit. And sometimes it comes so quickly that the body reacts long before the mind can catch up.

What jealousy does to the one who feels it

When jealousy takes up space inside us — even if we don’t want it there — something contracts on the inside. You become quieter, a little smaller, a bit more unsure of your own worth, as if someone else suddenly gets to decide how much space you’re allowed to take up. And it’s strange how quickly we start comparing ourselves to someone who is simply living their life. Jealousy can make us doubt ourselves completely unnecessarily, as if someone else’s choices could ever say something about our own value — when they never did.

What jealousy does to the one who receives it

And when jealousy is directed at us, something else happens — just as clear, but in another way. An invisible distance settles in the air, a coolness that wasn’t there before. Even if no one says a single word, the body feels it instantly — how you shrink yourself a little, weigh your words, soften your steps so you won’t be the target of more of a feeling that wasn’t yours to begin with. It’s heavy to carry something you didn’t ask for, especially when jealousy comes disguised as a joke that isn’t funny or as “kindness” wrapped in a sting.

When jealousy turns into anger, resentment, and distorted truths

And if jealousy is left inside someone for too long, if it never gets a name and no one dares say what’s actually going on, it can shift into something else — anger, not necessarily visible, but resting just under the surface. Then the person begins to see faults where there are none, magnifies things that aren’t big at all, and sometimes even tells someone else about the person they’re jealous of — someone who wasn’t even there — and suddenly a third person is carrying a picture that isn’t reality, but only an echo of a feeling that became too tight.

And then there are three people caught in a feeling that originally belonged to one. The relationship becomes twisted, heavier than it needs to be — not because anyone is cruel, but because jealousy is trying to find a place to land when no one wants to admit it’s theirs. That’s when it does its worst damage — not through loud words or clear actions, but through those tiny shifts that make people pull away, mistrust, misinterpret, or compare themselves until something inside them breaks down.

When jealousy takes hold in a relationship, the door stops being open

An open door in soft morning light, symbolizing how jealousy quietly begins to close what once felt open between two people.

It doesn’t slam shut — it closes slowly.
And that’s what makes it so dangerous.

Jealousy in relationships – the quiet shift you can feel before you understand it

Jealousy changes relationships even when no one speaks about it.
It creates distance, closes things off, makes you weigh your words.
Maybe you avoid sharing joy, maybe you tone down things that truly should be allowed to be big.
It becomes a silent filter between two people, and even if no one means harm, both become quieter and more careful — afraid of a feeling neither wants to own, but both can feel.

When jealousy points toward our own dreams

But in the middle of all this, there is something important that we often forget: jealousy also shows us something about our own dreams — something hiding in the corner of our vision, where we rarely dare to look. When the neighbor buys a new car, when someone builds an extension, when someone travels to a place we once hoped to visit — it is not a threat. It’s proof that things are possible. That the world is not closed to us. That opportunities exist. And that their path may be a map toward something we also could do, if we want, if we can, if we dare.

And sometimes that is exactly where jealousy is pointing — not at their possessions, but at our own longing. Not at their choices, but at the part of us that is still alive, still wanting, still reaching forward.

Understanding jealousy without shame

Jealousy softens the one who feels it when we dare look at it.
It frees the one who receives it when we let it land where it belongs.
And relationships become easier when no one has to pretend.

Jealousy isn’t ugly, or evil, or strange — it’s simply human.
And when we understand what it’s trying to say, it stops being a threat and becomes a way back to ourselves.

BETWEEN THE LINES – AHA

Yesterday something happened — small, not dramatic, not even loud — but inside me it became a small stone.
Today it’s still there.
A feeling that wasn’t mine from the beginning, but one that still landed in my body and made something shift.

And now, when I see it clearly, I can’t unsee it.
Something in me steps back — not out of anger, but out of clarity.
A boundary that says:
“Not like this.”

Distance is already there — not as a wall, but as a crack.
And even when I understand and forgive, I can’t return to a relationship built on jealousy or on words that weren’t true.

And maybe that’s the true AHA:
that jealousy doesn’t only reveal the other person —
it reveals me.
My boundaries.
What I choose to keep close.
And what I choose to walk away from to protect my heart.

Questions for you who read:

• Have you ever noticed how one small comment or look can change something inside you?
• What happens in you when jealousy shows up — in yourself or in someone close to you?
• Are there relationships where a quiet feeling made you step back before you even fully understood why?

PayPal link:

https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE

Subscription link:

https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Live today and dare to feel. What hurt yesterday is what you can work with today — so that tomorrow will hurt a little less.

External link

https://www.mind.org.uk/ – Coping with Difficult Emotions

En kopp te och en öppen bok på ett bord – en lugn helgpaus med vila och stillhet

En liten helgpaus

Av Carina Ikonen Nilsson

den 15 november 2025

i Malix

Hoppa till den engelska versionen

I helgen tar jag en liten paus från bloggen.
Orden behöver vila – och jag också.
Jag återkommer på söndag eller måndag, när kroppen och hjärtat säger att det är dags igen.

Tack för att du läser.
Tack för att du finns här.

Mellan raderna – min röst

Det här handlar inte om att tystna.
Det handlar om att ge mig själv det jag ofta ger andra:
en mjuk plats att landa.
Lite tid att andas, samla mig och låta orden mogna i fred.

Pausen är inte en bortvänd blick.
Den är omsorg.
Ett sätt att säga:
“Jag kommer tillbaka. Men nu behöver jag vila en stund.”

English Version – A Small Weekend Pause

This weekend, I’m taking a short pause from the blog.
The words need rest – and so do I.
I’ll be back on Sunday or Monday, when body and heart say it’s time again.

Thank you for reading.
Thank you for being here.

Between the Lines – My Voice

This is not about disappearing.
It’s about giving myself what I often offer others:
a soft place to land.
A moment to breathe, gather myself, and let the words settle quietly.

The pause isn’t distance.
It’s care.
A way of saying:
“I’ll be back. But right now, I need to rest for a moment.”

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – här i pausen – är det vila som gäller.

Carina Ikonen Nilsson

How jealousy destroys love and creates distance

Svartsjukan som tar död på kärleken

Av Carina Ikonen Nilsson

den 14 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Svartsjukan som tar död på kärleken är en känsla många misstar för omtanke, men som i själva verket springer ur rädsla. När svartsjukan får ta plats i en relation förändras allt: tonen, tilliten, vardagen och till sist själva kärnan av det som skulle vara varmt och fritt.
Här utforskar jag vad svartsjuka är, varför den uppstår, varför vissa aldrig känner den – och hur både du som upplever svartsjuka och du som lever med en svartsjuk partner kan förstå och bryta dess grepp.
Jag väver in personlig reflektion, konkreta exempel, aktuell forskning, strategier som fungerar och frågor som hjälper dig att känna igen dig själv på vägen.

Read this post in English. ->Jealousy That Kills Love

När svartsjukan börjar ta död på kärleken – rädslan som ofta misstas för kärlek

Svartsjuka framställs ofta som något romantiskt. Som om det vore ett kvitto på att man älskar mer när man blir rädd.
Men svartsjukan är aldrig ett uttryck för kärlek.
Den är ett uttryck för rädsla.

Rädsla för att inte räcka.
Rädsla för att bli ersatt.
Rädsla för att inte vara så värdefull som man hoppas att man är i någon annans värld.

Ofta kläs svartsjukan i omtankens språk:
”Jag vill bara veta.”
”Jag vill bara förstå.”
”Jag bryr mig.”

Men under ytan ligger det alltid en sårbarhet – en kropp som larmar, ett nervsystem som försöker skydda.

Det är därför svartsjukan så snabbt letar en yttre plats att landa på.
Det är enklare att bli arg än att bli ärlig.

Det är just därför som svartsjukan som tar död på kärleken ofta börjar som en liten känsla som växer i tysthet.

Fråga till dig som läser:
När i ditt liv har en liten oro blivit större än situationen egentligen var? Hur hade någon annan reagerat?

Min viktiga tråd – trygghet i praktiken

Jag tänker på den där kvällen när vi var på väg hem, och en kvinna stannade oss.
Hon pratade med min man på ett sätt som människor kan göra när de fått lite innanför västen – rakt, vant och utan filter.

Plötsligt säger hon till honom att han borde stanna kvar.
Som om jag inte fanns i världen.

Min man svarade lugnt och självklart:
“Jag är gift, och min fru kommer här.”

Kvinnan tittade på mig och säger:
“Man kan strunta i frun.”

Och då svarade han, lika självklart som han andas:
“Det kommer aldrig på fråga.”

Det gick rakt in i mig –
inte som svartsjuka,
inte som oro,
utan som ren trygghet.

Som ett kvitto på något större än ord:
att vi vet vart vi står, även när någon annan testar gränser eller försöker ta plats.

Jag behövde inte bli arg.
Jag behövde inte känna mig hotad.
Det blev bara varmt.
För det där var kärlek i handling.
Trygghet i praktiken.

Och där blev det så tydligt:
När kärleken är trygg behöver man inte bevaka den. Den bär sig själv.

Dessutom blev jag stolt.
Det där är min make — han som älskar mig.
Andra ser, även de, det fina med min make.

När svartsjukan börjar ta död på kärleken. Hur hade någon annan reagerat?

Föreställ dig att någon säger till dig:
“Det där var svartsjuka.”

Vart går känslan då?

Mot den som sa det?
Mot partnern?
Eller inåt – till den där platsen du sällan vill titta på?

Svartsjuka lägger sig gärna utanför en själv.
Det är sällan någon säger:
“Jag är rädd att inte duga.”

Oftare blir det:
“Varför pratade du med honom?”
“Varför skrattade du sådär med henne?”

Men känslan börjar alltid på insidan.

När jag ser hur svartsjukan som tar död på kärleken påverkar människor, blir det så tydligt hur mycket av den som egentligen handlar om rädsla.

Varför svartsjuka uppstår – lager för lager

Otrygghet i självkänslan

När man inte tror att man räcker letar man efter tecken på att man kan bli utbytt. Minsta blick eller kommentar kan kännas som ett hot.

Tidigare svek

Kroppen minns även när huvudet glömt. Har man blivit sviken förr kan rädslan väckas automatiskt, även i en trygg relation.

Normer och inlärt beteende

Har man vuxit upp där kärlek blandats med kontroll blir svartsjukan normaliserad, även när den skadar.

Rädsla för förlust

Ibland handlar svartsjukan inte om relationen man är i – utan om paniken att bli ensam.

Aktuell forskning – invävd och begriplig

✔ Svartsjuka hänger ihop med självkänsla och anknytning

Frontiers in Psychology (2022) beskriver att låg självkänsla, stresskänslighet och otrygg anknytning är tydliga riskfaktorer för svartsjuka.

✔ Trygg anknytning är den största skyddsfaktorn

Forskare vid Karolinska Institutet betonar att tryggt anknutna personer reagerar mindre på potentiella hot.

✔ Svartsjuka triggar kontrollbeteenden

Studier visar att svartsjuka – både emotionell, kognitiv och beteendemässig – ofta leder till bevakning, misstänkliggörande och undvikanden.

✔ Det saknas kliniska metoder

Karolinska skriver att det finns “nästan total brist” på psykologiska behandlingar riktade mot svartsjuka.

Det betyder:
Vi pratar för lite om detta.
För lite om känslorna som ligger under.

Konkreta exempel – hur svartsjuka kan kännas i vardagen

• Någon ger din partner en komplimang. Det hugger till i magen, inte i hjärtat.
• Din partner skrattar tillsammans med någon annan – kroppen hör hot, inte glädje.
• Ett sms plingar till. Du tolkar tonen, tiden och orden samtidigt.

Fråga:
Vad är det första som händer i dig – är det tankarna, kroppen eller oron?

Fallberättelse – när rädslan blir synlig

En kvinna berättade att hon ofta drog sig undan när hennes partner fick uppskattning av andra.
När hon började skriva ner situationerna såg hon mönstret:

Hon var inte rädd att förlora honom.
Hon var rädd att inte vara lika värdefull som hon trodde att han såg henne som.

När hon vågade säga det högt för sig själv förändrades allt.
Svartsjukan försvann inte – men dramat gjorde det.

Hon började fråga sig:
“Vad försöker den här känslan visa mig?”

Varför vissa aldrig känner svartsjuka

Det finns människor som aldrig reagerar med svartsjuka.
Det betyder inte att de är likgiltiga.
Det betyder att de är trygga.

De tänker:
“Om någon väljer bort mig säger det inget om mitt värde.”

Deras nervsystem tolkar inte andras uppskattning som ett hot.

Fråga:
Hur ser trygghet ut för dig i relationer?

När svartsjukan får styra – då kvävs kärleken

När svartsjukan tar död på kärleken i vardagen

Det farliga är inte känslan.
Det farliga är när den får styra.

När frågor blir förhör.
När oro blir kontroll.
När närhet blir bevakning.
När frihet blir misstanke.

Kärleken orkar inte andas där.

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

När svartsjukan kommer – vad du kan göra som person

1. Stanna i kroppen (tre andetag-metoden)

– Andas in djupt
– Andas ut långsamt
– Lägg handen på bröstet
Fråga:
“Vad är jag rädd att förlora just nu?”

2. Skriv ner situationen

Du får distans och kan se vad som var verkligt – och vad som var rädsla.

3. Vän-testet

Vad skulle du säga till en vän i samma situation?
Ge dig själv samma värme.

4. Äg känslan – anklaga inte

Inte:
“Du får mig att…”
Utan:
“Jag känner osäkerhet och försöker förstå varför.”

5. Jobba med självvärdet

Det är i självkänslan svartsjukan löser upp sig.

Om du lever med en svartsjuk partner

1. Sätt gränser tidigt

“Jag pratar om känslorna, men jag accepterar inte kontroll.”

2. Bekräfta känslan – inte beteendet

“Jag hör din oro.”
Men inte:
“Jag anpassar mig för att du ska slippa känna så.”

3. Fortsätt vara du

Att krympa dig själv skapar aldrig trygghet.

4. Se skillnaden mellan rädsla och makt

Svartsjuka = rädsla.
Kontroll = makt.
Det ena kan man jobba med.
Det andra behöver man lämna.

5. Sök hjälp tillsammans

Det är mod, inte svaghet.

Frågor till dig som läser

• Har du upplevt svartsjuka i dig själv eller från någon annan?
• Vad tror du svartsjukan egentligen handlade om?
• Vad är det du är rädd att förlora när känslan kommer?
• Vilken situation i ditt liv väcker mest osäkerhet?
• Hur skulle relationer se ut för dig om tillit fick leda mer än oro?
• Var i dig bor tryggheten – och var bor rädslan?

Mellan raderna – min röst

Det här handlar inte om att döma.
Det handlar om det sköra, det mänskliga – där rädslan är stark och längtan större än orden.
Om hur liten man kan känna sig när någon annan ser det fina hos den man älskar.
Men också om den styrka som finns i att våga stanna kvar i sig själv.

Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

AHA – mellan raderna

Trygghet kommer inte från kontroll.
Den kommer från självvärde.
När man står i sitt eget värde behöver man inte bevaka kärleken.
Man kan dela den.

Tacksamhet fungerar ofta som ett ankare, något jag skrev mer om i Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem.

Call-to-action – i din ton

Vill du prata mer om det här?
Skriv gärna i kommentarsfältet.
Dina ord kanske hjälper någon annan som sitter och skäms för en känsla de inte vet hur de ska hantera.
Vi är fler som bär det här än vi vågar säga högt.

Avslutning – din signaturton

Gårdagen har lagt sig till ro i historien och morgondagen väntar där borta någonstans.
Men just nu – i det här ögonblicket – finns chansen att förstå både sig själv och den man älskar lite bättre.
Det är här, i nuet, som kärleken får luft igen.

Det är sorgligt hur ofta det är svartsjukan som tar död på kärleken som får styra, när det som egentligen behövs är trygghet och självvärde.

När kärleken tystnar blir bänken tom.

Prenumerera:

Stötta mitt skrivande:

En varm och inbjudande samtalsfåtölj som symboliserar tryggheten i att vi bara är ett samtal bort.

Samtidigt som jag skriver här håller jag på att forma min samtalsterapisida.
Jag tar emot ett litet antal klienter just nu, i lugn takt, så att varje samtal får plats och andrum.
Känner du att du vill prata vidare — då finns jag här.

Vi är ett samtal bort, du och jag.

Jealousy That Kills Love

Av Carina Ikonen Nilsson

den 14 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Relationer & Kärlek

The jealousy that kills love is often mistaken for care, when in truth it grows out of fear. When jealousy is allowed to take place in a relationship, everything shifts: the tone, the trust, the everyday moments, and eventually the very core of what was meant to be warm and free.
Here, I explore what jealousy really is, why it arises, why some people never feel it – and how both the person who experiences jealousy and the one who lives with a jealous partner can understand it and break its grip.
I weave in personal reflection, concrete examples, current research, strategies that actually work, and questions that help you recognize yourself along the way.

Read this post in Swedish ->Svartsjukan som tar död på kärleken

When jealousy begins to kill love – fear disguised as love

Jealousy is often portrayed as something romantic, as if it were proof that you love more when you become afraid.
But jealousy is never an expression of love.
It is an expression of fear.

Fear of not being enough.
Fear of being replaced.
Fear of not being as valuable as you hope you are in someone else’s world.

Jealousy often dresses itself in the language of concern:
“I just want to know.”
“I just want to understand.”
“I care.”

But beneath the surface there is always vulnerability – a body sounding the alarm, a nervous system trying to protect.

This is why jealousy so quickly finds a place outside itself to land.
It is easier to get angry than to be honest.

That is precisely why the jealousy that kills love so often begins as a small feeling that grows in silence.

Symbolic image of the jealousy that kills love – two people drifting apart as fear replaces connection.

Reflection on the jealousy that kills love – when fear replaces safety

A question for you, the reader:

When in your life has a small worry grown larger than the situation itself?
How would someone else have reacted?

My important thread – safety in practice

I think of that evening when we were on our way home, and a woman stopped us.
She spoke to my husband in that way people sometimes do after a few drinks – direct, confident, without filters.

Suddenly she told him he should stay with her.
As if I didn’t exist.

My husband responded calmly and naturally:
“I’m married, and my wife is right here.”

The woman looked at me and said:
“You can ignore the wife.”

And he replied, just as naturally as breathing:
“That will never happen.”

It went straight into me –
not as jealousy,
not as worry,
but as pure safety.

A confirmation of something larger than words:
that we know where we stand, even when someone else tests boundaries or tries to take space.

I didn’t need to get angry.
I didn’t need to feel threatened.
It just became warm.
Because that was love in action.
Safety in practice.

And that’s when it became so clear:
When love is safe, you don’t have to guard it. It carries itself.

I also felt proud.
That is my husband — the man who loves me.
Others see it too, the beauty in who he is.

When jealousy begins to kill love – how would someone else react?

Imagine someone saying to you:
“That was jealousy.”

Where does the feeling go then?

Toward the person who said it?
Toward your partner?
Or inward – to the place you rarely want to look?

Jealousy often places itself outside the self.
It is rare that someone says:
“I’m afraid I’m not enough.”

More often it becomes:
“Why did you talk to him?”
“Why did you laugh like that with her?”

But the feeling always begins inside.

When I see how the jealousy that kills love affects people, it becomes so clear how much of it actually springs from fear.

Why jealousy arises – layer by layer

Insecurity in self-worth

When you don’t believe you are enough, you look for signs that you can be replaced.
The smallest glance or comment can feel like a threat.

Past betrayals

The body remembers even when the mind forgets.
If you’ve been betrayed before, fear can awaken automatically, even in a safe relationship.

Norms and learned behaviour

If you grew up where love was mixed with control, jealousy becomes normalized, even when it harms.

Fear of loss

Sometimes jealousy isn’t about the relationship at all – but the panic of being alone.

Current research – woven in and understandable

✔ Jealousy is linked to self-esteem and attachment
Frontiers in Psychology (2022) describes low self-esteem, sensitivity to stress, and insecure attachment as clear risk factors.

✔ Secure attachment is the greatest protective factor
Researchers at Karolinska Institutet show that securely attached people react less to perceived threats.

✔ Jealousy triggers controlling behaviours
Studies show that emotional, cognitive, and behavioural jealousy often lead to monitoring, suspicion, and withdrawal.

✔ There is a lack of clinical methods
Karolinska notes that there is “almost a total absence” of treatments specifically targeting jealousy.

It tells us something important:
We talk too little about this.
Too little about the feelings beneath it.

Everyday examples – how jealousy can feel

• Someone compliments your partner. Your stomach tightens, not your heart.
• Your partner laughs with someone else – your body hears threat, not joy.
• A text message pings. You interpret tone, timing, and intention all at once.

Question:
What happens first in you – the thoughts, the body, or the worry?

A case story – when fear becomes visible

A woman told me she often withdrew when her partner received attention from others.
When she began writing down the situations, she saw a pattern:

She wasn’t afraid of losing him.
She was afraid she wasn’t as valuable as she thought he saw her.

When she dared to say it out loud to herself, everything changed.
The jealousy didn’t disappear – but the drama did.

She began asking:
“What is this feeling trying to show me?”

Why some people never feel jealousy

Some people simply don’t react with jealousy.
It doesn’t mean they don’t care.
It means they are secure.

They think:
“If someone chooses someone else over me, it says nothing about my worth.”

Their nervous system doesn’t interpret others’ appreciation as a threat.

Question:
What does safety look like for you in relationships?

When jealousy takes over – love can’t breathe

When the jealousy that kills love takes over everyday life

The dangerous part isn’t the feeling.
The dangerous part is when the feeling takes control.

When questions become interrogations.
When worry becomes control.
When closeness becomes monitoring.
When freedom becomes suspicion.

Love can’t breathe there.

How the jealousy that kills love creates distance where closeness should exist – two hands losing contact.

When jealousy comes – what you can do

Stay in your body (the three-breath method)
Write the situation down
The friend test – what would you say to a friend?
Own the feeling – don’t accuse
Work on self-worth

If you live with a jealous partner

Set boundaries early
Acknowledge the feeling – not the behaviour
Keep being you
See the difference between fear and power
Seek help together

Questions for you

• Have you experienced jealousy in yourself or from someone else?
• What do you think the jealousy was really about?
• What are you afraid of losing when the feeling comes?
• Which situation in your life triggers the most insecurity?
• How would your relationships look if trust led more than fear?
• Where in you lives safety – and where does fear live?

Between the lines – my voice

This isn’t about judging.
It’s about the fragile, the human – where fear is strong and longing is larger than words.
About how small you can feel when someone else sees the beauty in the one you love.
But also about the strength in staying with yourself.

AHA – Between the lines

Safety doesn’t come from control.
It comes from self-worth.
When you stand in your own worth, you don’t need to guard love.
You can share it.

Gratitude often works as an anchor, something I wrote more about in Gratitude and Self-Healing – When Gratitude Finds Its Way Home.

Call-to-action – in your tone

If you want to talk more about this,
feel free to leave a comment.
Your words might help someone who sits with a feeling they don’t know how to handle.
There are more of us carrying this than we dare to say out loud.

Closing – your signature tone

Yesterday has already settled into history,
and tomorrow waits somewhere ahead.
But right now – in this moment –
you have the chance to understand yourself
and the one you love,
a little better.
It is here, in the now, that love can breathe again.

Carina Ikonen Nilsson

It is painful how often it is the jealousy that kills love that takes over, when what is really needed is safety and self-worth.

A quiet bench representing the jealousy that kills love – the silence left when trust fades

When love falls silent, the bench becomes empty.

Subscribe:

Support my writing:

And finally – your therapy line

As I write this, I am also shaping my therapy page.
I am taking on a small number of clients right now, at a gentle pace, so each session has room to breathe.
If you feel you want to continue the conversation — I am here.

You and I — we are only one conversation away.

The Power of Words in Everyday Life – When the Numbers Start Speaking

Ordens kraft i vardagen – när något nytt tar form

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 november 2025

i bloggutveckling-skrivande, Malix

Ibland sker förändringarna samtidigt på flera plan. Bloggen växer, orden hittar nya vägar – och jag själv klipper av trettio centimeter hår. Det här inlägget handlar om ordens kraft i vardagen, om hur vi väljer att se på livet, vädret och oss själva – och hur våra ord formar verkligheten.

Du får inte missa fredagens inlägg!

Fredagens inlägg blir ett som skaver lite.
Det handlar om svartsjuka – den där känslan som ofta förväxlas med kärlek, men som i själva verket bottnar i rädsla.
Om hur tillit kan tystna, hur kärlek kan kvävas, och vad som händer när vi vågar se bakom kontrollen.

Det är personligt, rakt och viktigt.
Publiceras fredag morgon här på malix.se.

Read this post in English. ->Power of Words – When Change Happens on Many Levels

Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala

Det är just där ordens kraft i vardagen visar sig – i hur vi tolkar siffror, ord och känslor, och ger dem mening.

De senaste dagarna har jag följt min Google-statistik med nyfikenhet. Inte för att jaga resultat, utan för att förstå vad som händer bakom kulisserna.
Jag har sett hur inlägg jag skrev för länge sedan börjar vakna till liv igen. Människor söker efter ord som självläkning, tacksamhet och känslor som fastnar i kroppen – och landar här, hos mig.

Det betyder att texterna lever vidare – att de får ett eget liv i nätets tysta rum.
Google visar inte bara siffror. Det visar vad människor söker, och vad som faktiskt berör.
När någon stannar kvar en stund, när någon återvänder, när orden bär något äkta – då förstår algoritmen att här finns något värt att visa fler.

Jag skrev tidigare om hur jag följer statistik utan stress i inlägget Veckostatistik och tacksamhet i vardagen.

Det är just det jag vill skapa: en plats där äktheten får växa långsamt, i sitt eget tempo.

Före och efter – när trettio centimeter får vila

@carinaikonennilsson
♬ originalljud – carina

Igår föll trettio centimeter hår till golvet. Kvar blev jag – lite lättare, lite friare, men fortfarande jag.

Carina efter klippningen – lätthet, förändring och ordens kraft i vardagen — Härligt när håret är kortare jag längtar tills jag tvättar håret och får uppleva känslan av hur lätt det är.

När ordens kraft i vardagen blir tydlig i samtalet

Frisörer har en förmåga att hålla igång samtal. Vi pratade om livet, jobbet och till sist – vädret.
Det där grå, regniga och tunga som många pratar om just nu.

Jag hörde mig själv säga:

Ju mer vi pratar om mörkret, desto mörkare känns det. Vädret kan vi inte styra, men vi kan välja hur vi känner inför det.

Och där, mitt bland hårslingor och speglar, slog det mig – våra ord skapar vår verklighet.
Om jag väljer att se november som en tid för vila, värme och ljus, så blir det också så.
När jag tänder ljus, drar filten om mig och dricker en kopp te, känner jag tacksamhet i stället för tristess.

Det är samma sak i allt: hur vi pratar om livet formar hur vi upplever det.
Säger jag att något är tungt, blir det tyngre. Säger jag att det finns ljus, så hittar jag ofta ljuset också.

När bloggen och livet växer samtidigt

Precis som håret behöver vårdas, behöver också orden det.
Bloggen känns just nu som en levande process – den växer fram i takt med mig.
Statistiken visar växande trafik, men för mig handlar det inte längre om siffrorna.
Det handlar om förtroendet mellan mig och dig som läser.
Att mina ord får landa hos någon som kanske just behövde dem den dagen.

AHA – mellan raderna

Det handlar inte om vädret, håret eller Google. Det handlar om att välja sitt fokus.
Att se möjligheten i det som är, i stället för bristen.
När jag väljer ljuset, tacksamheten och vilan, förändras inte världen – men min upplevelse av den gör det.

Ordens kraft i vardagen Reflektion – mellan raderna

Jag påminns om ordens kraft i vardagen – hur små skiften i språk och tanke kan förändra känslan av hela dagen.

Kanske är det just nu, i novembermörkret, som de största förändringarna sker.
När vi klipper bort det gamla, låter orden vila och väljer nya tankar.
Det är då ljuset hittar in, även om det kommer från ett tända-ljus snarare än solen.

Du kan också läsa När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna.

Avslutande ord

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.

Avslutande påminnelse

Glöm nu inte att kika in i morgon.
Då reder och benar jag i svartsjukan – den där känslan som kan trasa sönder både relationen och individen.
Ett ämne som berör, skaver och kanske också väcker igenkänning.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här:
Stöd via PayPal

Eller prenumerera för att inte missa nya inlägg:
Prenumerera på malix.se

Power of Words – When Change Happens on Many Levels

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 november 2025

i bloggutveckling-skrivande

The blog is growing, the words are finding new paths – and I just cut off thirty centimeters of hair.
This post is about the power of words in everyday life, about how we choose to see life, the weather, and ourselves – and how our words shape reality.

Don’t Miss Friday’s Post

Friday’s post will be one that stirs a little.
It’s about jealousy – that feeling so often mistaken for love, but which in truth is rooted in fear.
About how trust can fall silent, how love can be suffocated, and what happens when we dare to look behind control.

It’s personal, honest, and important.
Published Friday morning here on malix.se.

Read this post in Swedish:

Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala

The Power of Words – When the Numbers Start Speaking

Over the past few days, I’ve followed my Google statistics with curiosity.
Not to chase results, but to understand what happens behind the scenes.

Posts I wrote long ago are coming to life again.
People are searching for words like self-healing, gratitude, and feelings stuck in the body – and they end up here, with me.

That means the texts live on – taking a life of their own in the quiet rooms of the internet.
Google doesn’t just show numbers. It shows what people seek, and what truly moves them.

When someone stays for a while, when someone returns, when the words carry something real – the algorithm understands that there’s something here worth showing to more people.

That’s what I want to create: a space where authenticity grows slowly, in its own rhythm.

Before and After – When Thirty Centimeters Get to Rest

@carinaikonennilsson
♬ originalljud – carina

Yesterday, thirty centimeters of hair fell to the floor.
What remained was me – a little lighter, a little freer, but still me.

Carina Ikonen Nilsson smiling after cutting thirty centimeters of hair, reflecting the power of words and how change can feel both light and freeing.

It feels wonderful to have shorter hair. I can’t wait to wash it and feel how light it is.

When the Power of Words Shapes a Conversation

Hairdressers have a special way of keeping conversations alive.
We talked about life, work – and finally, the weather.
That gray, rainy heaviness that so many mention these days.

I heard myself say:

“The more we talk about the darkness, the darker it feels.
We can’t control the weather, but we can choose how we feel about it.”

And there, among hair strands and mirrors, it struck me – our words create our reality.

If I choose to see November as a time for rest, warmth, and light, then that’s what it becomes.
When I light candles, wrap myself in a blanket, and drink tea, I feel gratitude instead of gloom.

It’s the same with everything: how we speak about life shapes how we experience it.
If I say something is heavy, it becomes heavier.
If I say there’s light, I often find it too.

When the Blog and Life Grow Side by Side

Just as hair needs care, so do words.
Right now, the blog feels like a living process – growing in rhythm with me.

The statistics show more visitors, but it’s not about numbers anymore.
It’s about trust – between me and you who read.
That my words find their way to someone who perhaps needed them that very day.

AHA – Between the Lines

It’s not about the weather, the hair, or Google.
It’s about focus – choosing what to see and what to give meaning to.
When I choose light, gratitude, and rest, the world itself doesn’t change – but my experience of it does.

Reflection – Between the Lines

I’m reminded of the power of words in everyday life – how small shifts in language and thought can change the feeling of an entire day.

Maybe it’s right now, in November’s darkness, that the biggest transformations take place.
When we cut away the old, let words rest, and choose new thoughts.
That’s when the light finds its way in – even if it comes from a candle rather than the sun.

Closing Words

Yesterday has already settled into history.
Tomorrow waits somewhere ahead.
But right now – this is where life happens.

A Little Reminder

Don’t forget to stop by tomorrow.
I’ll be exploring jealousy – that feeling that can tear apart both relationships and the individual.
A topic that touches, stings, and perhaps awakens recognition.

Support My Writing

If you enjoy what I write and want to support my work, you can do so here:
Support via PayPal

Or subscribe so you won’t miss new posts:
Subscribe to malix.se

A quiet morning scene representing the reflection Who am I if I don’t write – when the body says no and the words fall silent.

Vem är jag om jag inte skriver?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 12 november 2025

i Personlig utveckling & tankar

Vem är jag om jag inte skriver? Det är en fråga som följt mig genom gårdagen, när kroppen sa ifrån och orden inte längre bar på samma självklarhet. I det här inlägget utforskar jag vad som händer när skrivandet tystnar, när SEO och teknik tar över, och hur en vanlig, trött morgon kan öppna upp för en djupare förståelse av mig själv. Jag länkar också till några tidigare inlägg som berör samma ämnen – som När kroppen reagerar innan tanken och När känslor fastnar i kroppen – eftersom de hänger ihop med den resa jag befinner mig på.

Read this post in English->Who am I if I don’t write?

När kroppen säger ifrån

I går morse kände jag mig sjuk. Jag hade frusit under natten och satt här och frös när jag gjorde inlägget som skulle postas. Efteråt kom en märklig känsla av att något inte riktigt stämde. Det var som om orden jag skrivit inte längre var mina, som om något i mig hade tröttnat. Det blev för mycket SEO och för lite av mig själv, och det väckte en fråga jag inte kunde skaka av: vem är jag om jag inte skriver?

Vem är jag om jag inte skriver – när orden tystnar?

Det är egentligen en fråga jag inte ens vill behöva ställa, men som jag samtidigt känner att jag måste utforska. För vad gör jag när jag inte skriver? Jo, jag städar, lagar mat, tar hand om min familj. Jag slösurfar, dricker te, isolerar mig. Men allt det där är inte hela jag. Det är inte den delen som är nyfiken, vetgirig, intresserad av människor och psykologi – det där som inte går att ta på men som ändå styr så mycket. Precis det jag skrev om i Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning.

En långsam morgon som lärde mig mer än jag trodde

När olusten drog in över mig igår valde jag därför något annat. En lugn morgon. Jag bäddade sängen långsamt, gick runt i morgonrocken, kände mig nere. Morgonbaden uteblev flera dagar i rad, och även idag valde jag att inte trotsa kroppen. Feberkänslan och tröttheten fick styra, och jag lyssnade.

Efter en stund framför datorn tog jag fram min studiebok, läste en stund och reflekterade. Men när det blev nog visste jag att jag behövde luft. Jag åkte ner till samhället, gick till apoteket och handlade sådant som får mig att må bättre. Små saker, men viktiga. Det kändes som att varje handling bar mig lite grann.

Små steg tillbaka till mig själv

När varorna låg i bilen gick jag till frisören. Det var egentligen inte planerat, men stegen tog mig dit. Jag har långt hår, alltid i tofs, tungt att tvätta och kamma, och jag tycker inte om när det ligger i ansiktet. Men jag har bara uthärdat det. Igår var det dags för förändring. Jag bokade en tid – och idag ska jag dit. Jag vet inte hur kort det blir ännu. Det får jag känna när jag sitter där. Kanske börjar förändringen just här, i det lilla.

När jag kom hem igen kändes det annorlunda. Inte som om allt var bra, men som att något skiftat. Som om jag tagit ett steg mot mig själv. Små handlingar i vardagen blev som små markeringar av att jag fortfarande finns, även när orden tystnar. Kanske är svaret på frågan “vem är jag om jag inte skriver?” inte ett ord, utan just detta: jag är fortfarande jag, även då. Jag lever också i mellanrummen. Jag är inte bara mina texter.

Och för att förstå allt detta lite bättre läste jag även en bit om återhämtning och pauser på 1177.se (extern länk), för att påminna mig om att kroppen ibland behöver mer tid än hjärnan vill erkänna.

Reflektion

När jag ser på gårdagen inser jag hur lätt det är att tappa bort sig i allt man tror att man måste göra. SEO, meta, struktur och teknik är bra verktyg – men de får inte bli mina gränser. Kroppen visade mig att jag behövde vila, sakta ner och göra plats för mig själv. Jag är inte mindre Carina bara för att jag inte skriver lika mycket en dag. Jag är fortfarande jag även när det är tyst.

Mellan raderna – min röst

Det här handlar egentligen inte om ett blogginlägg eller en dålig dag. Det handlar om identitet. Om att jag ibland glömmer att jag är en människa först och en skribent sen. Jag behöver mina ord, men jag behöver också tystnaden. Jag finns inte i rutorna som ska bli gröna – jag finns i känslorna, i stegen mot apoteket, i vilan, i beslutet att boka en klipptid. Där bor min röst.