Den här veckan bjuder på både bloggstatistik och läsarresan i sin renaste form. Närvaro & Samtal fortsätter att växa, trafiken flyter på och jag stannar upp inför tanken på vem det egentligen är som väljer att läsa mina ord – här hemma i Sverige och på andra sidan jorden.
Read this post in English->Blog Statistics and Readers
Det är just i mötet mellan bloggstatistik och läsarresan som jag känner hur bloggen hittar sin egen takt.
Närvaro & Samtal fortsätter växa – och jag undrar: vem är du som läser?
När jag tittar på veckans bloggstatistik ser jag det direkt:
Närvaro & Samtal fortsätter klättra.
Trafiken flyter på, nästan mjukt och av sig själv.
Fast… kanske har jag fuskat lite. Delat ett par inlägg på Facebook, hjälpt till på traven.
Men ändå: människor klickar, människor läser, människor återkommer.
Det är här bloggstatistik och läsarresan blir mer än siffror.
Det blir relation.
En sorts tyst närvaro mellan dig som skriver – och dig som läser.
Hundratals visningar – och känslan av ödmjukhet
Att hundratals läser mina texter varje vecka gör mig ödmjuk.
Och USA-besöken… de gör mig ännu mer ödmjuk.
Tänk att någon på andra sidan jorden kliver in på min blogg, möter mina ord och stannar en stund.
Jag undrar vad du som läser tänker.
Får du något tillbaka av det jag skriver?
När du klickar in – vad känns i dig då?
Tankarna blir stora, nästan svåra att greppa.
Bloggstatistik och läsarresan – tankarna som följer mig
I mitt huvud ser jag en bild:
En kvinna, någonstans i USA, sitter i sitt kök.
Julgranen står pyntad fast det inte finns någon snö.
Solen lyser genom fönstret, som den gör i vissa delar av världen i november.
Hon har datorn framför sig och läser mina ord.
Kanske funderar hon på om hon ska ta ett dopp i poolen.
Och jag?
Jag sitter här i mitt svenska kök och skriver.
Det är så långt emellan – men ändå möts vi.
När jag tänker på bloggstatistik och läsarresan ser jag att siffrorna bara är en port in till människorna bakom.
När bloggstatistik och läsarresan möts i orden
Det här är den fråga som biter sig fast i mig, särskilt när jag ser siffrorna i min bloggstatistik:
Vem är du som faktiskt läser min blogg?
Vad får du för tankar när du klickar dig hit?
Vad känner du – just då, innan du bestämmer dig för att hälsa på hos mig på malix.se?
Lever du och jag i helt olika världar, där kontrasterna är större än vi någonsin kan förstå?
Är det morgon hos dig, kaffe i handen?
Eller är det kväll, en stund av stillhet innan natten lägger sig?
För mig blir det filosofiskt, nästan exotiskt:
Att någon långt bort kanske gör precis som jag – letar efter närvaro i ord.
Läsarna stannar – och det betyder något
I bloggstatistiken ser jag att de flesta läser via dator.
Det betyder något.
Det betyder att man vill läsa orden, inte bara skrolla förbi.
Det värmer mig när jag ser hur du som läser klickar vidare till fler inlägg, hur du tar dig tid.
Att någon i Sverige, någon i USA, någon i Indien stannar upp i allt som är deras liv – och läser om mitt.
Kontrasterna är stora.
Men just i orden möts vi.
Indien, Kanada, Israel – och tankarna som väcks
När jag ser att någon i Indien klivit in, någon i Kanada, någon i Israel… då tänker jag:
Vad får du för bilder av mig och mitt liv?
Är det igenkänning?
Eller är det nyfikenheten att få titta in i en helt annan värld?
Det är bloggstatistik och läsarresan i ett nötskal:
Att vi möts i ord, trots allt som skiljer oss åt.
Att du lär känna mig – inte privat, men personligt.
Så personligt som jag kan skriva, utan att lämna mig.
Ett stycke om siffrorna – och om vad som faktiskt är människor
Ibland undrar jag om det bara är servrar som klickar runt på min blogg. Siffrorna kan kännas stora, nästan overkliga. Men när jag tittar närmare ser jag att det inte är så. Det är människor. Riktiga personer som går från ett inlägg till ett annat, som klickar in från Facebook, som öppnar mitt nyhetsbrev, som följer via WordPress Reader och som till och med öppnar pdf-filer jag lagt upp. Botar gör inte så. De stannar inte, de bläddrar inte, de läser inte vidare. De kommer inte via USA, Indien eller Kanada i den här takten och de använder inte stationär dator för 77 % av sina besök. Men det gör ni. Ni som sitter vid köksbord, skrivbord, i soffor, i andra länder och i andra världar. Så nej – siffrorna är inte servrar. Siffrorna är människor. Och det känns stort att få skriva för er.
Det flyter på nu.
På riktigt.
Fråga till dig som läser
Vad är det som gör att du klickar dig in här – och vad tar du med dig när du går vidare?
Jag skulle så gärna vilja veta.
Reflektion
Det är något märkligt tryggt i att se sin egen röst få fäste i andras världar.
Som att orden hittar små bryggor – mellan dig och mig, mellan Sverige och USA, mellan vardag och närvaro.
Att få skriva för någon som lyssnar, utan att jag vet vem du är, är både stort och stillsamt på samma gång.
AHA – Mellan raderna
När jag ser siffrorna och alla platser ni kommer ifrån, då förstår jag något:
att orden jag skriver inte bara är mina längre.
De får liv hos någon annan.
Ni som läser gör att mina texter fortsätter andas – långt efter att jag tryckt på publicera.
Det är det som är det vackra.
Att vi möts i något så enkelt som ord, men att mötet ändå blir stort.
För mig har bloggstatistik och läsarresan blivit samma sak: siffror som blir till ansikten, till känslor, till stilla möten.
Under veckan har läsare klickat sig vidare till flera av mina texter, mer än jag ibland vågar tro. Några av de sidor som burit extra mycket den här veckan är till exempel Närvaro & Samtal, där jag beskriver vad samtalen betyder för mig och hur de går till:
https://malix.se/narvaro-samtal-har-kan-du-boka-samtal/
En annan text som lästs är den om ungdomar, drömmar och hur känslor ibland blir identitet. Den ligger mig nära, kanske för att så många unga jag mött bär just det där:
https://malix.se/26/nar-kanslor-blir-identitet-drommar-ungdomar-monster/08/52/17/
Och så finns det människor som funnit sin väg till min mer vardagliga sida, där jag skriver om mina nycklar, impulser och små funderingar i livet:
https://malix.se/blogg-jag-foredrar-att-kalla-mig-impulsiv
Att just dessa texter fått besök säger något om läsarresan — att den bär både djup, vardag och nyfikenhet.
Stöd bloggen – om du vill
Prenumerera på bloggen
(ingen press, bara möjlighet)
Få nya inlägg direkt till din mejl: Prenumerera
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar