💭 Det här är ett gammalt inlägg om ADHD och ensamhet i relation – en dag när känslorna var starka och ensamheten stor.
Jag låter det stå kvar, inte för att jag är där idag – utan för att jag minns hur det kändes.
En liten helvetesdemon-dag
En liten helvetes demon dag idag.
Spöken från igår, som egentligen är från förr, vill inte riktigt ge med sig.
Grundkärnan är enkel men smärtsam:
du duger inte.
Tankarna som kommer är hårda:
“Tänkte du inte på det?”
“Du lär dig aldrig.”
Och ändå är sanningen ibland bara:
Nej. Jag glömde.
ADHD och ensamhet i relation när förståelsen inte landar
Det som gör ondast är inte själva situationen.
Det är ensamheten efteråt.
Jag känner mig ensam i mitt funktionshinder.
Jag kämpar på veckorna för att vardagen ska fungera för min lilla grabb.
Jag tar hänsyn, håller ihop, försöker ligga steget före.
När helgen kommer och min man är hemma, längtar jag efter hjälp.
Efter förståelse.
Efter en arm att vila på.
Men ibland känner jag mig fortfarande ensam.
Inte för att någon vill mig illa –
utan för att förståelsen inte landar där jag behöver den.
Den här känslan av ADHD och ensamhet i relation handlar inte om att vara ensam fysiskt, utan om att känna sig ensam i sin upplevelse.
ADHD och kravet att veta bättre
Min man vet om att både jag och våra barn har ADHD.
Ändå kan det ibland kännas som att jag borde “veta bättre”.
Som om diagnosen borde göra mig mer medveten.
Som om ADHD borde ha slutat vara ett hinder bara för att den fått ett namn.
Men sanningen är denna:
ibland blir jag arg innan jag ens hunnit förstå att jag är där.
I de stunderna upplever jag inte att jag väljer.
Insikten kommer efteråt.
Och då gör det ont.
När nutiden väcker det förflutna
Det som hände igår var egentligen inget dramatiskt.
Men orden väckte något gammalt i mig.
Min tolkning kom inte från nuet –
den kom från 30 år tillbaka i tiden.
En tid då ADHD inte fanns som förståelse.
Bara som ord: lat, dum, korkad.
Igår var jag inte vuxen.
Igår var jag 14 igen.
Och den känslan kan vara svår att skaka av sig, även när man vet bättre idag.
Att stanna i stället för att fortsätta ADHD och ensamhet i relation
Det jag ändå ser när jag läser detta idag är något viktigt:
jag slutade.
Jag fortsatte inte argumentera.
Jag lät det stanna där.
Och kanske är det just det som är utveckling.
Inte att aldrig bli arg.
Utan att kunna stanna.
Reflektion ADHD och ensamhet i relation
ADHD handlar inte bara om koncentration eller impulsivitet.
Det handlar också om sårbarhet för skam, missförstånd och gamla minnen.
Ibland reagerar kroppen innan orden hinner med.
Ibland väcker nutiden känslor från en helt annan tid.
Det gör inte mig misslyckad.
Det gör mig mänsklig.
Att leva med ADHD och ensamhet i relation innebär ibland att både vilja bli förstådd och samtidigt kämpa med att förstå sig själv.
Mellan raderna – AHA
Mellan raderna hör jag en människa som längtar efter att bli förstådd, inte korrigerad.
En människa som kämpar för andra – och ibland behöver någon som kämpar för henne.
Och kanske är den största insikten inte att jag aldrig blir arg igen.
Utan att jag idag kan se vad som händer i mig när det sker.
När ilskan blir en storm – om ADHD, besvikelse och behovet av stöd
ADHD och morgonilska – när hot-systemet vaknar före kroppen
Avslutning
Lev idag.
Historien kan göra djävligt ont – men den bor inte här längre.
Det gjorde ont då.
Det gör ont ibland nu.
Men jag är inte den 14-åriga flickan längre.
Jag är en vuxen kvinna som fortfarande lär sig att hålla sig själv med mjukare händer.
🇬🇧 ADHD and loneliness in a relationship – when old ghosts wake up
💭 This is an old post from a day when emotions were strong and loneliness felt close.
I keep it, not because I am still there – but because I remember how it felt.
A small hell-demon kind of day
A small hell-demon day today.
Ghosts from yesterday – which really come from long ago – refuse to let go.
At the core there is one painful thought:
you are not enough.
The thoughts that follow are harsh:
“Didn’t you think about that?”
“You never learn.”
And yet the truth is sometimes simply this:
No. I forgot.
The loneliness that hurts the most
What hurts most is not the situation itself.
It is the loneliness afterwards.
I feel alone in my disability.
During the week I do my best to make life work for my little boy.
I adapt, hold things together, try to stay one step ahead.
When the weekend comes and my husband is home, I long for help.
For understanding.
For an arm to rest on.
But sometimes I still feel alone.
Not because anyone wants to hurt me –
but because the understanding doesn’t land where I need it.
ADHD and the expectation to know better
My husband knows that both I and our children have ADHD.
Still, it can sometimes feel as if I should “know better.”
As if the diagnosis should make me more aware.
As if ADHD stopped being a challenge just because it finally has a name.
But the truth is this:
sometimes I get angry before I even realise I am there.
In those moments, it doesn’t feel like a choice.
Awareness comes afterwards.
And that is when it hurts.
When the present awakens the past
What happened yesterday was not dramatic.
But the words touched something old inside me.
My interpretation did not belong to the present –
it came from 30 years ago.
A time when ADHD was not understood.
Only labelled: lazy, stupid, wrong.
Yesterday I was not an adult.
Yesterday I was 14 again.
And that feeling can be hard to shake, even when you know better today.
Stopping instead of continuing
What I see when I read this today is something important:
I stopped.
I didn’t keep arguing.
I let it end there.
And maybe that is what growth looks like.
Not never getting angry –
but being able to stop.
Reflection
ADHD is not only about focus or impulsivity.
It is also about vulnerability to shame, misunderstanding and old memories.
Sometimes the body reacts before words can catch up.
Sometimes the present awakens emotions from a completely different time.
That does not make me a failure.
It makes me human.
Between the lines – AHA
Between the lines I hear a person longing to be understood, not corrected.
A person who fights for others – and sometimes needs someone to fight for her.
And maybe the deepest insight is not that I will never get angry again.
But that today I can see what is happening inside me when it does.
Closing words
Live today.
History can hurt like hell – but it does not live here anymore.
It hurt then.
It hurts sometimes now.
But I am not that 14-year-old girl anymore.
I am a grown woman still learning to hold herself with gentler hands.
☕ Support my writing
If my words mean something to you and you would like to support my work, you can do so here:
👉 PayPal:
PayPal Me
📩 Subscribe to my blog
If you want to follow my writing and receive new posts directly:
Lämna ett svar