Det här är en text om tvillingsjäl och igenkänning.
Om känslan när någon plötsligt förstår ens snabba tankar utan förklaring.
Idag satt jag här vid min dator och skulle just förbereda mig för att åka iväg när telefonen ringde.
Jag har inte gjort det idag, men genom telefonen delade vi tankar en stund.
Idag satt jag här vid min dator och skulle just, eller inom kort, förbereda mig för att åka iväg.
Då ringer telefonen. I tanken var jag redan hos den personen som ringde.
Jag har ringt henne innan, men då vid fel tillfälle.
Det är något som gör att man direkt hör att det är fel tillfälle.
Jag försöker en annan gång.
Idag var det jag som hade lite ont om tid – men ändå så mycket tid att jag hann prata en stund.
Det var min lilla tvillingsjäl som ringde.
När en tvillingsjäl skapar igenkänning
Redan vid första sekunden av den första stavelsen kände jag samhörighet.
Jag blir ödmjuk inför att få uppleva denna känsla.
Det är så ofattbart att någon, förutom mina barn, kan ha samma snabba tankar som jag.
Att någon, när jag säger något, förstår.
Och att jag förstår när hon bara öppnar munnen.
Framför allt känns det så skönt att när jag som alltid säger:
“Vänta nu, jag hänger inte med – hur menar du?”
så finns det inga tankar om att jag är trög eller inte fattar.
Tvillingsjäl och igenkänning – att slippa maskera sig
Det är en känsla av att känna av någon man egentligen inte känner.
Jag tycker så mycket om denna människa, för jag känner igen mig själv i henne.
Hon tänker lite som jag.
Det känns som om jag är ute på ett äventyr när jag pratar med henne –
ett äventyr som inte slutar med vilsenhet.
Det är som om vi går med samma karta och kan tyda kompassen.
Allt det här beror nog på att vi är utan rädslor för varandra.
Att vi vilar i ett förlåtande av oss själva.
Vi är medvetna om våra liknande tankebanor och har ett förstående över oss själva.
Inom mig finns en enorm tacksamhet över att ha fått förmånen att möta någon som gått lite samma slingrande stigar som jag.
Trots att vi levt olika liv och inte varit medvetna om varandra tidigare, känns det som om jag känner henne.
Jag litar och känner mig trygg i mig själv.
Jag vågar bjuda på mina mindre bra sidor, för jag vet att hon förstår.
Hon är mänskligt ärlig.
Och jag känner mig trygg i att vi säger det vi menar, i alla väder.
Det blir inget hymlande eller smygande.
Hinner man inte eller inte har lust, vågar jag säga det utan att hon tar illa upp.
Jag behöver inte tassa eller kontrollera att jag inte trampar på tår.
För jag vet att hon, liksom jag, är rak och ärlig.
Våra tankar har liksom inte tid att svänga eller fastna.
Man bara gör.
Det bara blir.
Jag har en tvillingsjäl.
Någon som tänker som jag och som ibland också känner sig lite vid sidan om, lite utanför.
Vad en tvillingsjäl lär oss om oss själva
Idag lärde mig denna kvinna något viktigt:
Vad spelar det för roll?
Det gör inget om jag är för mycket.
Den som inte uppskattar mitt “för mycket” förlorar mer på tanken än jag gör.
Jag har ju förmånen att prova.
Att våga.
Att vara lite för mycket ibland.
Tack tvilling för att du finns –
och för att jag får förmånen att lära känna mig själv genom dig.
Tre fingrar, som Kay Pollak pratar om.
Här tänker jag mer att:
Du är utsänd för att jag ska lära mig något om mig själv.
Och jag är utsänd för att du ska lära dig något om dig.
Lev idag, just nu.
Sen hinner du leva sen.
/© Malix
🌱 Reflektion
Ibland möter vi människor som inte kräver att vi ska förklara oss.
De bara förstår.
Och kanske är det inte magi – utan modet att vara sig själv i närvaro av någon annan som också vågar.
✨ AHA – mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om en annan människa.
Det handlar om friheten att slippa maskera sig.
Om att bli speglad utan att bli bedömd.
Och om att upptäcka att det vi trodde var “för mycket” kanske bara var rätt – på rätt plats.
💛 Stöd bloggen
Vill du stötta mitt skrivande kan du göra det här:
👉 PayPal me
Prenumerera gärna också:
👉 Prenumerera
👉ADHD, kreativitet och medicin – när tankarna landar
👉 Du är mer än trams – om att bli sedd när det gör ont
👉 Tema ADHD – där allt började
🇬🇧 English version
When you meet a kindred soul – about recognition and being yourself
I didn’t do it today, but through the phone we shared thoughts for a moment.
Today I sat by my computer, about to prepare to leave.
Then the phone rang.
In my mind, I was already with the person calling.
I had called her before, but at the wrong moment.
Sometimes you just hear it immediately – wrong timing.
So you try again later.
Today I was the one with little time.
Yet enough time to talk for a while.
It was my little kindred soul calling.
From the very first syllable, I felt connection.
I feel humbled to experience that feeling.
It’s incredible that someone, besides my children, can have thoughts moving as fast as mine.
That someone understands when I speak.
And that I understand when she does.
Most of all, it feels safe to say:
“Wait, I don’t follow – what do you mean?”
without feeling slow or inadequate.
It’s the feeling of sensing someone you hardly know.
I like this person so much because I recognize myself in her.
Talking with her feels like an adventure.
An adventure that doesn’t end in being lost.
As if we share the same map and understand the compass.
Perhaps it’s because we aren’t afraid of each other.
We rest in forgiving ourselves.
We understand our similar thought patterns.
Inside me lives deep gratitude for meeting someone who has walked similar winding paths.
Even though our lives were different, it feels like I know her.
I trust myself around her.
I dare to show my less perfect sides, knowing she understands.
She is humanly honest.
And I feel safe in our honesty.
No pretending.
No hiding.
If we don’t have time, we say so.
No tiptoeing.
Our thoughts don’t linger or twist.
We just do.
It just happens.
I have a kindred soul.
Someone who sometimes feels a bit outside too.
Today she taught me something:
What does it matter?
Being “too much” isn’t a flaw.
Those who can’t appreciate it lose more than I do.
I have the privilege to try.
To dare.
To be a little too much sometimes.
Thank you for existing.
And for helping me know myself through you.
Like Kay Pollak says – three fingers pointing back.
You are sent to teach me something about myself.
And I am sent to teach you something about yourself.
Live today, right now.
There is time to live later.
/© Malix
🌱 Reflection
Sometimes we meet people who don’t need explanations.
They simply understand.
Maybe it isn’t magic – but the courage to be yourself in the presence of someone else doing the same.
✨ AHA – between the lines
This post isn’t really about another person.
It’s about freedom from masking.
About being mirrored without judgment.
And realizing that “too much” might simply be right – in the right space.
Lämna ett svar