Jag har suttit en stund idag och låtit tankarna vandra kring medmänsklighet och samhällsklimat. Kring min födelsedag, kring om den ska firas eller bara få vara. Och som så ofta hos mig gled tankarna vidare – till människor jag mött, till ett arbete som betydde allt, och till frågor om ansvar i det samhälle vi lever i just nu.
Read this post in English. ->Humanity and Social Climate
medmänsklighet, samhällsklimat och ansvar
Födelsedag och ålder – när siffror tappar betydelse
Jag har suttit här en stund idag och funderat.
På min födelsedag. Den är i morgon och hur ska jag fira den? Vill jag ens fira den, eller ska den bara få vara.
Det fungerar ju oavsett. Jag fyller ju år ändå i morgon.
Kanske är det just därför tankarna började vandra.
Medmänsklighet och samhällsklimat i arbetet med ensamkommande
Jag minns pojkarna jag arbetade med, när jag jobbade på ett boende för ensamkommande. För dem var födelsedagar inget självklart att fira. Kanske firar man inte så i Afghanistan. Kanske var ålder ett känsligt ämne, eller något man inte alltid varit helt säker på själv.
För mig spelade åldern ingen roll.
De hade flytt – från krig, från förtryck, för sina liv. Då blir siffror oviktiga.
Men att uppmärksamma dem kändes viktigt.
Här firar vi. Här ser vi varandra. Här betyder du något.
Jul, glädje och tillfälliga andetag
Samma sak var det vid jul. De var så förundrade över vår julgran. De ville bli fotograferade bredvid den vi klätt, fast de inte riktigt förstod varför den stod där. Men de tyckte det var kul.
Och just det – att få ha roligt – var viktigt.
För vissa dagar var de glada.
Andra dagar låg de bara och stirrade i taket, som om de försökte försvinna från sig själva. Hoppet om framtiden var ibland helt borta.
Inshallah, sa de ofta. Om Gud vill.
Ett viktigt arbete – att se alla
Här hade jag tänkt skriva om min födelsedag.
Men det blev istället en text om ett gammalt arbete – det arbete jag nog älskat mest i hela mitt liv.
Inte för att det var enkelt.
Utan för att det var viktigt.
Nitton pojkar bodde på vår avdelning. Och varje arbetspass handlade om samma sak: att se alla nitton. Att få dem att ana en framtid. Att känna: här bryr vi oss. Att visa hur vi lever här, hur vi försöker ta ansvar för varandra i det här landet.
Medmänsklighet och samhällsklimat – vad hände med oss?
Samhällsklimatet såg annorlunda ut då.
Inte perfekt – men annorlunda. Medmänskligheten hade mer utrymme.
Idag känns det som om något har hårdnat.
Som om rädsla och småsinthet fått mer plats än tillit. Som om vi hellre letar syndabockar än lösningar.
Medmänsklighet och samhällsklimat i politiken – ansvar och retorik
När jag ser hur samhällsklimatet förändrats går det inte att bortse från Sverigedemokraternas inflytande. Ett parti som byggt sin politik på misstänksamhet, exkludering och förenklade förklaringar till komplexa samhällsproblem.
För mig, som arbetat nära unga på flykt, blir det smärtsamt tydligt hur retorik och politiska beslut spiller ner i verkliga liv. Det handlar inte om vi och dom – det handlar om människor som redan burit mer än de flesta av oss.
När invandring görs till huvudförklaring för allt som inte fungerar, då slipper systemet granska sina egna brister. Och det är där felet ligger – inte hos människorna.
Kristdemokraterna, kristen värdegrund och exkludering
Och så stannar jag vid Kristdemokraterna.
Inte för att jag själv är någon som springer kyrkans dörrar in och ut, och inte för att jag har full koll på varje teologisk eller ideologisk formulering. Det här handlar inte om dogmer för mig.
Men jag har ändå svårt att förstå.
Hur kommer det sig att ett parti som säger sig vila på kristen värdegrund valt att stå så nära Sverigedemokraterna? Hur går det ihop med det som jag – med min begränsade men ändå levda förståelse – uppfattar som kristen etik?
KD talar ofta om familj, ansvar och moral. Men var finns barmhärtigheten när människor ställs utanför? Var finns den kristna människosynen när vissa liv tycks väga mindre än andra?
Jag undrar också om de kyrkliga samfunden verkligen känner igen sig i det som idag representeras i deras namn. För när jag tänker på Jesus, då tänker jag inte på någon som exkluderade människor.
Tvärtom.
Han sökte sig till dem som stod längst ut. De sjuka, de fattiga, de utstötta, de som samhället redan vänt ryggen. Han gjorde ingen uppdelning mellan värdiga och ovärdiga liv.
Och just därför skaver det i mig när kristen etik används som fasad för politik som bygger murar istället för broar.
NPF, psykisk ohälsa och systemfel
Igår hörde jag på radion att sjukskrivningarna bland unga med NPF har ökat kraftigt under den här mandatperioden. Det säger något viktigt.
Det handlar inte om var människor kommer ifrån.
Det handlar om ett system som inte rymmer människor som de är.
Ett samhälle där allt fler inte får plats.
När ett samhälle pekar ut grupper istället för att ta ansvar för sina egna strukturella brister – då är vi illa ute.
medmänsklighet och samhällsklimat
Kanske är det därför födelsedagen känns sekundär just nu.
För det som betyder något på riktigt är inte hur många år jag fyller – utan vilken människa jag fortsätter att vara i världen.
Jag vill vara en som ser.
En som bryr sig.
En som tror på människor – även när det är svårt.
Det räcker för mig.
Mellan raderna – min röst
Det här är en text om sorg över ett samhälle som tappat riktning.
Men också om att hålla fast vid sin inre kompass, även när det blåser.
AHA – mellan raderna
När vi slutar se människan bakom systemen, då är det inte systemen som går sönder först – utan vår medmänsklighet.
Frågor till dig som läser
- Vad betyder medmänsklighet för dig i praktiken?
- Finns det något i dagens samhällsklimat som skaver i dig?
- Vad vill du stå för, även när det kostar?
Läs vidare på malix.se
Läs mer på webben
Stöd mitt skrivande
Om mina texter betyder något för dig och du vill bidra:
Prenumerera
Få nya inlägg direkt i din inkorg:
👉 Prenumerera
Gårdagen har lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar