Det här är en av de texter som håller i kroppen – då, och fortfarande nu.
Den här texten skrev jag för många år sedan.
När jag läser den i dag hör jag samma röst, samma kropp, samma känslighet.
Jag har förändrats, levt, lärt mig mycket sedan dess –
men just den här texten har följt med mig hela vägen.
Den är fortfarande jag.
Därför får den leva här igen.
🇬🇧 Read this post in English -> Texts That Stay in the Body – Then and Now
Texter som håller i kroppen – då till nu
Ibland skriver man texter som hör sin tid till.
Och ibland skriver man texter som inte hör till en tid alls.
Det här är en sådan text.
När jag läser den i dag känner jag den i kroppen på samma sätt som då.
Inte som nostalgi – utan som igenkänning.
Det finns inget i den som skaver, inget jag behöver ta avstånd från eller förklara bort.
Den påminner mig om att vissa saker i oss inte förändras,
utan bara bärs vidare genom olika skeden av livet.
Jag vill skapa ett nytt rum här på bloggen för sådana texter.
Texter från förr som fortfarande håller.
Texter som känns i kroppen – då och nu.
Originaltext (skriven tidigare)
Söndag morgon, min familj har vaknat. Själv vaknade jag vid 6.30.
Låg kvar i sängen fram till 8, tog mitt kaffe och njöt. Spotify på Eva D. i ännu en dag.
Hon är min tid, det var sådant jag hade i min freestyle på sommaren.
Eva är sommar för mig, sommarkväll.
Sommarkväll i Kungsbacka, sommardag i Lerkil, Hanhals, Särö.
Hon är havet.
Hon brusade i mina öron en mulen dag, vid Kungsbacka ån,
en brygga utan båt, ett ritblock, kol …
Jag som ritade en av de bästa bilder jag gjort någonsin denna dag.
Tyvärr har den genom åren försvunnit.
Kär var jag, olyckligt kär, ritade mina känslor,
satt under en bro på eftermiddagen,
Eva i öronen, kol på händerna,
tårar som rinner ner för kinderna
och en massa känslor i kroppen.
Kärlek som ung gör ont, brusar och är så stor,
så oförklarlig och stark.
Det är så härligt att minnas.
Det gör ont i mig när jag tänker på att även mina barn
har åldern inne i dessa omvälvande år.
Det är ju något som vi alla ska uppleva,
dessa vågor av känslostormar som brusar i hela kroppen.
Gör ont, brusar långsamt, fort
och rör runt i våra då så oerfarna och sköra kroppar.
En massa känslor som gör oss
yra,
febriga
härligt
levande.
Som om inte endast tonårskänslor borde räcka –
dessa osäkerhetskänslor och surrande
som rör runt i en tonårings kropp.
Jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg
och minns alla dessa känslor vi själva hade som tonåringar.
Det gör, tror jag, att vi kan förstå våra tonåringar.
Dessutom gör de oss
hela,
trygga,
för dem vi är i dag,
som vuxna.
De ger oss en bekräftelse på var vi i dag har uppnått i
trygghet,
lugn,
den inre säkerheten
som smyger sig på genom åren …
🤍 Frågor till läsaren
Frågor till dig som läser
- Finns det en text du skrev en gång som fortfarande känns sann i kroppen?
- Vad i dig har inte förändrats, trots allt som hänt?
- Vilka minnen bär du som fortfarande formar vem du är i dag?
Mellan raderna
Vissa texter åldras inte.
De byter bara kropp med oss.
Reflektion
När jag låter den här texten få ta plats igen, gör jag det inte för att se tillbaka –
utan för att jag står stadigt nog att bära hela mig själv.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien,
morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Carina Ikonen Nilsson
Vidare läsning
☕ PayPal
Stöd mitt skrivande
Om du vill bidra till att texter som dessa får fortsätta leva, finns möjligheten här:
☕ https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
✉️ Prenumeration
Prenumerera
Om du vill få nya texter – både nya och återfunna – direkt när de publiceras:
✉️ https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
Lämna ett svar