Vardag med barnbarn – bacon, kärlek och en mycket stor husbil

Det här är en text om vardag med barnbarn, bacon på rea och de där samtalen som plötsligt blir större än världen.

Read this post in English-> Everyday Life with a Grandchild – An Alfred Day of Bacon, Love and Conversations

Det här är egentligen gårdagens händelser. Men de ville bli skrivna först idag.

Det var rea på Coop idag. Och snålfia som jag är så gick jag all in.

Inte tio paket bacon.
Inte tjugo.

Tretti.

Tretti paket bacon.

Nu kommer det bli:

ägg och bacon
bacon och ägg
köttgryta med bacontäcke
bacon i pastan
bacon i salladen
bacon i allt som går att ha bacon i.

Jag misstänker starkt att familjen inom en snar framtid kommer säga:

– Men mormor… inte bacon igen.

Fast nej. Det är inte så illa. Det finns många munnar här. Frysen är stor. Och på tre månader kommer vi absolut ha ätit upp allt.

Det kändes bara… tryggt.

Vardag med barnbarn – en Alfred-dag

Det var en Alfred-dag idag.

Han tyckte nog att mormor var lite konstig som köpt på sig så mycket bacon. Samtidigt tittade han på mig, log lite snett och sa:

– Ja mormor, det där säger mig att du är min mormor.

Och där någonstans kände jag att:

jo.

Det här är exakt vad en mormor gör.

Ett kvällsljus över köksbordet där vardag, samtal, barnlogik och trygghet möts.
Här pratar vi om bacon, kärlek, husbilar och världen.

Samtal om kärlek

Vi satt sen och pratade om kärlek.

Alfred sa:

– Om man är kär, då tycker man om någon.
– Och om man är vuxen kanske man vill ha en bebis.

Och då sa jag, helt allvarligt men ändå på lek:

– Men Alfred, då kan ju inte jag vara kär i morfar. För vi har ju inga barn tillsammans.

Han tittade på mig.
Skakade på huvudet.
Såg nästan lite förvånad ut över hur vuxna kan tänka.

Och sa:

– Men mormor… ni har ju massor av barn.

Och så räknade han:

– Först har ni min mamma.
– Sen har ni alla barn.
– Och så har ni mig.

Och där någonstans blev kärleken större än biologi.

Vardag med barnbarn – lekar, plastdjur och näringslära

Det slog mig sen hur mycket vi har pratat, han och jag, genom åren.

Om allt.

När han var mindre låg vi ofta på golvet med alla plastdjuren.

Lejon, kor, dinosaurier, hästar, hundar.

Vi byggde hela världar.

Och så började det alltid:

– Mormor, vad äter den här?

Och plötsligt var vi inne på näringslära.

Vem äter vem.
Vad kroppen behöver.
Varför man inte bara kan leva på glass.

– Men mormor, behöver lejon grönsaker?
– Nej, Alfred. Men människor gör.

Han har alltid velat förstå hur saker hänger ihop.

Kropp.
Mat.
Liv.

Så egentligen var dagens bacon-orgie bara en naturlig fortsättning på ett pågående samtal som börjat någon gång bland plastdjuren.

Världsläget och Trump

Sen plöjde vi igenom världsläget.

Krig.
Trump.
Oro.

Och Alfred konstaterade:

– Mormor, vi måste köpa en väldigt stor husbil.

– Jaha?

– Ja. För om det blir krig, då ska vi alla bo i den.
– Och så ska vi bo i skogen.
– Så inte Trump hittar oss.

Det här var sagt med full logik.

Planen fortsatte:

– Då ska alla bo där.
– Mamma.
– Sebbe.
– Alla kusiner.
– Alla mammor och pappor.
– Farfar.
– Min pappa.

Sen tänkte han lite.

– Men inte farbror.

– Varför inte farbror?

– För han är så bra på att sikta.
– Så han måste vara ute och försvara Sverige.

Det kändes rimligt.

Vardag med barnbarn – det här är livet

Det är så härligt att sitta och prata med Alfred.

Han är så enkel.
Så tydlig.
Så logisk på sitt alldeles egna sätt.

Idag handlade livet om:

bacon
kärlek
barn
krig
husbilar
plastdjur
näringslära
Trump
skogen
trygghet

Och allt hängde ihop.

På något märkligt och helt självklart sätt. Det är kanske just så här vardag med barnbarn ser ut.
Inte storslagen. Men full av mening.

Slutord

Jag kom hem med tretti paket bacon.

Men egentligen kom jag hem med något helt annat.

En påminnelse om:

att kärlek är att ha människor
att trygghet ibland är en frys full av bacon
att barn tänker klarare än vuxna
att världen är stor
men köksbordet är större

Och att jag, tydligen, är exakt den sorts mormor som köper bacon som om vintern aldrig ska ta slut.

Och det känns faktiskt helt rätt.

Jag skriver detta för att hjälpa en människa att känna sig lite mer hemma i sitt eget liv.

Mellan raderna – min röst

Det här är egentligen inte en text om bacon.

Det är en text om trygghet.

Om hur vi försöker skapa marginal i en värld som känns större och oroligare än våra kök.

Om hur barn, utan att veta om det, speglar våra egna överlevnadsstrategier tillbaka till oss.

Jag köper bacon.
Alfred köper en husbil i fantasin.

Vi gör samma sak.
Vi försöker ta hand om vår flock.

Och någonstans i allt det där får jag syn på mig själv:

att jag är jag.

Att jag alltid har varit den som fyller frysen, dukar fram maten, bygger trygghet av vardag.

Och att jag, just nu i livet, låter mig vara exakt den jag är. Det här är min vardag med barnbarn.
Och jag märker hur mycket av mitt eget liv som bor där.

AHA – mellan raderna

Det här är en text som låtsas handla om bacon, barnlogik och vardagliga samtal.

Men egentligen handlar den om något mycket större:

hur vi människor försöker skapa trygghet i en värld som känns större, hårdare och mer oförutsägbar än våra kök.

Vi gör det inte genom stora planer.
Vi gör det genom små handlingar.

Vi fyller en frys.
Vi lagar mat.
Vi sitter ner vid ett bord.
Vi lyssnar på ett barn som tänker högt om kärlek, krig och husbilar.

Och plötsligt förstår man något om sig själv:

att mycket av det man kallar oro egentligen är omsorg.
att mycket av det man kallar kontroll egentligen är kärlek.
att mycket av det man kallar vardag egentligen är överlevnadsvisdom.

Aha-ögonblicket i den här texten är detta:

att vi alla, på vårt eget sätt, försöker bygga en liten trygg zon i en stor och skakig värld.

Någon köper bacon.
Någon planerar en husbil.
Någon dukar fram middag.
Någon ringer sin mamma.
Någon läser en text som den här och känner sig lite mindre ensam.

Och kanske är det just det som är livet.

Inte storslaget.
Men djupt meningsfullt.

Reflektion

När jag tänker på den här dagen efteråt så slår det mig hur lite som egentligen handlade om rea på Coop.

Det handlade om samtal.

Om att få vara den vuxna som ett barn kan tänka högt tillsammans med.

Om att kärlek inte alltid ser ut som romantik – utan ofta som en frys full av bacon och tid att lyssna.

Och om hur läkande det är att få vara okomplicerad i sin roll:

mormor.

människa.

hem.

Det är kanske just så här vardag med barnbarn ser ut.
Inte storslagen. Men full av mening.

Frågor till dig som läser

Vad gör du för att skapa trygghet i din vardag?
Vem är du i din familj eller din flock – den som samlar, den som planerar, den som tröstar, den som skrattar?
När kände du senast att du fick vara exakt den du är, utan att behöva bli bättre?

Citat

”Jag är jag. Och det räcker.”

Det här är en av de texter som bär hela min blogg i miniatyr.

Stöd mitt skrivande

Om du vill stödja mitt fortsatta skrivande och mina vardagstexter om närvaro, familj och livet som det faktiskt är:

💛 PayPal: https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE

Prenumerera på bloggen

Få nya texter direkt i din inkorg:

🔔 Prenumerera här: https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Avslutande ord

Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.

Men just nu – det är här livet händer.

Och just nu händer livet bland baconpaket, plastdjur, barnlogik och ett köksbord som är större än världen.

Jag är jag. Och jag låter mig vara som jag är.

Bacon, kärlek och en mycket stor husbil