I fredags var det ju en Alfred-dag och han såg att jag stickade vantar,
vantar som i sin tur skulle ta oss till garnaffären i byn.
När han tittade på bilden sa han:
– Men mormor, jag skulle vilja ha sådana vantar.
Read this post in English->Yarn Shop in Village – Alfred’s Mittens and Quiet Community
Ibland är det de allra minsta ärendena som blir de största minnena.
Sagt och önskat.
Så blev det att jag och Alfred gick in i den nyöppnade garnaffären som ligger här i vår lilla by.
Han ville ha blå vantar.
Och där fanns riktigt fint ullgarn – och färgen var perfekt, sa Alfred.
När vi skulle betala visade det sig att paketet med rundstickor som jag beställde förra veckan hade kommit.
Hon som äger affären skulle just skicka sms till mig för att säga att stickorna nu hade anlänt.
Garnaffären i byn – en plats att längta till
Alltså… jag är så fantastiskt glad över garnaffären i byn.
Det känns som att jag ska gå på födelsedagskalas när jag går dit.
Hon har så många fina garner och priserna är överkomliga.
Jag hoppas verkligen att hon ska bli kvar länge.
Det måste ju finnas fler än jag som gillar att sticka. Så jag hoppas att de stickande folket i vår lilla by nu använder sig av hennes garner istället för att beställa på nätet.
Innan har jag beställt garn på nätet när jag velat köpa.
Men det är så mycket roligare att få känna på garnet, gå runt i en butik och välja på riktigt.
Och köpa garn till barn, tillsammans när dom vill ha något gör det man stickar blir till minnen för oss båda. Alfred kommer att minnas att han fick välja, och jag får minnas den lilla stunden när han valde.
Garner av alla sorter.
Färger, strukturer, mjukhet, tyngd.
Där inne finns allt, och garnaffären i byn är mysigt inredd med fåtöljer mitt i lokalen.
Tänk om det kan bli en mötesplats för dem som kan sticka och dem som vill lära sig.
Hon skulle kunna ha öppet en kväll ibland och ordna stickkvällar med lite fika.
Sälja ut något garn som tema under några veckor.
Förr hade man ju syjuntor – kvinnor (och ibland hela byar) som samlades för att sy, sticka, dricka kaffe och prata.
Tänk om något sådant kunde få finnas igen.
En liten kaffemaskin i hörnet.
Lite fint kaffe.
Någon enkel fika för en billig peng så att alla skulle kunna vara med.
Och så en kväll i veckan då människor här i byn kan komma dit –
de som redan kan sticka och de som inte riktigt har vanan men gärna vill lära sig.
Det skulle kunna bli en plats för gemenskap. Samtal, tankar skulle delas, tips om mönster och hur man gör.
Det hade kunnat bli samhörighet, möte mellan generationer.
Att sitta bredvid någon och låta händerna arbeta medan orden får komma och gå.
Det finns säkert någon form av bidrag man skulle kunna söka
för just sådana här små, mänskliga initiativ.
För mötesplatser.
För gemenskap i det lilla.
Stop Carina tänk!
Nu är det ju inte jag som äger någon affär.
Och jag ska inte gå ner och berätta för henne om alla mina tankar.
Men jag har kommit på så många saker som man skulle kunna göra
för att den där garnaffären skulle kunna bli en knutpunkt.
Jag tänker i alla fall vara en trogen kund till garnaffären i byn.
Och se till att handla där i stället för att beställa på nätet.
Och någonstans där, mitt bland garnhyllor, fåtöljer och kaffekoppar,
kände jag också en stilla tanke:
att här skulle jag faktiskt kunna tänka mig att bidra –
inte genom att göra något stort,
utan bara genom att vara här.
🧵 AHA – mellan raderna
Det här är egentligen inte en text om garn.
Det är en text om att ta ett barns önskan på allvar.
Om att låta någon få välja färg på något som ska värma deras händer.
Om att långsam tid fortfarande finns – mitt i vardagen.
Och kanske också om hur små lokala platser kan bli stora i människors liv,
när de fylls med händer, samtal och något som görs med omsorg.
🤍 Reflektion
När jag stickade de där vantarna till Alfred
kände jag att jag gjorde något som var större än själva plagget.
Jag gjorde ett minne.
Och jag gjorde det långsamt.
Det finns något djupt läkande i att låta händerna arbeta i samma takt
som hjärtat vill leva.
💛 Vill du stödja mitt skrivande?
Om mina texter ger dig sällskap, tröst eller igenkänning
får du gärna stödja mitt fortsatta skrivande här:
👉 https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
📩 Följ bloggen
Vill du få nya texter direkt när de publiceras?
👉 Prenumerera här: https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
🔗 Läs mer i samma ton
- Vardag ADHD och närvaro
- Texter som håller i kroppen – då till nu
- Lyssna på kroppen i vardagen – paus, fermentering och närvaro
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar