Self compassion i vardagen kan ibland börja i de allra minsta ögonblicken.
En missuppfattad klocka, en stressad tanke – och ett val att möta sig själv med vänlighet i stället för självkritik. Den här morgonen började fel, men blev en stillsam lektion i hur självmedkänsla faktiskt kan förändra en hel dag.
Läs det här inlägget på engelska →Self Compassion in Everyday Life – A Morning That Became a Lesson
Self compassion i vardagen – när teori möter verklighet
Vilken dag det blev igår, allt bara flöt på.
Morgonen började med en liten besvikelse. Jag tittade på klockan utan glasögon och fick för mig att det var mycket senare än det var. Den där känslan kom direkt: nej, nu blir det fel, nu hinner jag inte.
Men nästan lika snabbt märkte jag något annat i mig själv. I stället för att börja tänka strängt om mig själv – varför tittade jag inte ordentligt, varför är jag alltid så här – så valde jag en annan ton.
Ja ja, tänkte jag. Vad gör det. Jag kan simma lite senare i stället. Det får bli som det blir.
Det var egentligen ett ganska litet ögonblick, men när jag tänker på det nu så var det där jag gjorde något viktigt. Jag valde att inte vara hård mot mig själv. Jag valde att lugna i stället för att stressa.
Jag gjorde kaffe, gav katten mat, tog på mig glasögonen, hämtade koppen och satte mig i soffan. Besvikelsen över att ”klockan var mycket” fick sakta ge plats åt en annan känsla. Kanske kan det här bli en mysig morgon ändå. Jag hinner nog både ta det lugnt och plugga lite innan simningen.
Så tittade jag på mobilen.
Och såg att klockan bara var fem över fem.
Jag hade alltså inte vaknat sent alls.
Jag minns hur hela kroppen nästan andades ut. Och återigen valde jag något viktigt: inte irritation över misstaget, utan tacksamhet. Jag hade gott om tid. Tid att packa väskan, dricka kaffe i lugn och ro och faktiskt njuta av morgonen.
Kvart i sex satt jag i bilen med väskan packad. Redan tjugo över sex var jag i vattnet. Jag hann simma mina meter på under en halvtimme, duschen tog knappt tio minuter – och lite efter sju satt jag på vägen hem, de tre milen tillbaka.
Väl hemma packade jag upp, tog mer kaffe och hade en stunds slö tid innan frukost. Sedan blev det plugg. Fyrtio sidor med anteckningar i compassionfokuserad teori.
Och det slog mig då – hur nära teorin jag faktiskt hade varit redan från början av morgonen. Utan att tänka på det hade jag mött stressen med vänlighet. Jag hade lugnat mig själv i stället för att kritisera. Jag hade valt förståelse framför hårdhet.
Efter en paus för att fixa till i köket pluggade jag igen.
Hela dagen var så effektiv.
Det blev några timmar i köket också. Jag gjorde coleslaw, skar grönsaker, bakade bröd och – vips – maten var klar. Jag hann till och med lufta min fermentering som nu börjar dofta sådär härligt syrligt.
Efter maten och när köket var i ordning blev det soffhäng i massor. Men också lite skrivande på dagens inlägg.
Så skönt när en dag får vara så här.
Och det är faktiskt tack vare strukturen. Men också tack vare något annat.
Att jag den här morgonen tog hand om mig själv på ett vänligt sätt.
Simningen är inte ett jobb.
Men det är mitt sätt att ta hand om mig själv.
På bästa sätt.
Self compassion i vardagen – det jag läste idag
Inom compassionfokuserad terapi talar man om self compassion i vardagen – självmedkänsla – som förmågan att möta sig själv med vänlighet när något blir fel. Det handlar om förmågan att möta sig själv med vänlighet när något blir fel, när man misslyckas eller när stressen slår till.
Self‑compassion vilar på tre delar:
- Omtanke om sig själv – att inte kritisera, utan stötta sig själv när det blir svårt.
- Samhörighet med andra – att förstå att vi inte är ensamma om att kämpa.
- Medveten närvaro – att se vad som händer utan att döma.
När jag tänker tillbaka på den där morgonen ser jag hur allt detta redan fanns där. Jag märkte stressen. Jag valde bort självkritiken. Jag lugnade mig själv. Och jag lät morgonen bli något annat än ett misslyckande.
Kanske är det just så compassion börjar. Inte i stora ord – utan i små, vänliga val.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om simning, tider eller effektivitet.
Det handlar om något mycket större.
Om den där inre rösten.
Om vad vi säger till oss själva när något går fel.
Och om hur mycket som förändras när vi väljer vänlighet i stället för hårdhet.
Kanske är det just så self compassion i vardagen börjar.
Inte i stora ord – utan i små, vänliga val.
AHA – mellan raderna
Jag tränade inte bara kroppen den här morgonen.
Jag tränade något ännu viktigare:
att stå kvar i stress utan att attackera dig själv.
men även att reglera dina känslor.
att välja omsorg i stället för självkritik.
Det är inte disciplin.
För det här är compassion.
Frågor till dig som läser
- Hur låter din inre röst när något går fel?
- Är den sträng – eller vänlig?
- Finns det något litet i din vardag där du skulle kunna möta dig själv med lite mer förståelse?
Om du själv går i tankar kring stress, självkritik eller vill arbeta mer med självmedkänsla, finns min sida om samtal här.
Närvaro & Samtal – samtalsterapi med mig
I ett tidigare inlägg skrev jag om att stanna upp i en orolig värld – något jag ofta återvänder till.
Vill du stödja mitt skrivande?
Om du tycker om det jag delar här och vill hjälpa mig att fortsätta skriva:
💛 Stöd via PayPal:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
Prenumerera på bloggen
Vill du få nya texter direkt när de publiceras?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Och ibland händer det i ett enda vänligt ögonblick med en kopp kaffe i handen.
Lämna ett svar